|
Aktuella Reflektioner. Allmän information om sidan. Denna sida har jag tänkt använda till att ge luft åt mina tankar. Har förstått att jag fungerar så att jag använder rätt mycket tid till att bearbeta det som kommer i min väg. Och förhoppningsvis kan kanske vissa av mina tankar även vara av intresse för dig. Det jag skriver om här är inte några sanningar. Ju längre mitt liv nu pågått, desto mindre sanningar finns där att hålla reda på. Hela tiden är det ju så: Sanning i dag, lögn i morgon. Sanning för dig, lögn för mig. Men livet är inte mindre intressant för det. Tvärtom är det ju egentligen först då som det blir verkligt intressant. Nämligen när vi kan börja förstå att vi hela tiden skapar vår egen verklighet. Det jag kommer att skriva om här är alltså mina reflektioner, och då på sådant som kommit i min väg på olika sätt. Kanske något jag upplevt, hört eller läst. |
|
|
|
|
|
Bilden du ser här har jag tagit den 24. juni 2005 på morgonen, när jag och min man var ute och vakade in soluppgången. |
|
|
|
|
Den här bilden kan ju i det här sammanhanget representera många olika saker. Järnvägsspåren berättar om vägen - tao - att vi hela tiden rör oss framåt. Vi ser att vi rör oss mot ljuset, vilket jag tror man gör när man luftar sina tankar. För en uttalad tanke ger alltid plats till en annan, en ljusare. Så ser vi morgondiset. Det visar att allt inte är uppenbarat på en gång. Möjligheten, som vi inte ens kan föreställa oss idag, kan dölja sig där. Vi ser solens reflexer i spåren, som då beskriver de reflektioner vi sysslar med här. Så har vi luftledningarna, som kan berätta om den kraft som finns tillgänglig för oss, d.v.s. om vi förmår finna den, och ta fört oss av den. Har du lust att delge mig dina reflektioner gör du det på min mejladress Väl mött. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
28. februari 2007. Att välja det man tror på. I år blir det 20 år sedan jag började min bana inom alternativmedicinens spännande värld. Inte konstigt att man då och då reflekterar över vad som egentligen hänt under den här tiden. Först och främst kan jag konstatera att jag inte ångrar mitt val. Visst hade jag haft ett bekvämare liv, med t.ex. en stabilare ekonomi, inom det etablerades ramar. Jag hade inte behövt att hela tiden vara beredd att förklara min livsväg. Men hjälp vad mycket jag missat! Tänk vad glad jag är att jag fått uppleva hur långt man kan komma när man inte låser fast sig inom diagnoser, eller inom andra begränsningar, t.ex. att kemiska medel måste tas i en viss dos. Vidare tänker jag på alla eldsjälar jag mött. Det finns väl ingen annan kår, där utövarna sinsemellan är så olika, som inom alternativmedicinen. Men en sak har de alla gemensamt, nämligen att de på ett eller annat sätt är eldsjälar. Sen har jag sett att vissa tyvärr blockerar sin egen kraft genom att bli mer eller mindre fanatiska. Alternativmedicinen består ju, som du kanske förstått, av många olika delar och många olika läror. Därför är det rätt lätt att förstå, att är man lite osäker, så vill man gärna välja en av vägarna och sen hålla sig strikt till den. Jag tänker på att det efter hand blivit många jag sett komma och försvinna under min aktiva tid. Det gäller allt från enskilda terapeuter till olika firmor. Men som sagt, eldsjälen finns i de flesta, och många dyker upp igen i en ny framtoning. En sak är säker, att ska du idag hålla på med medicin, tillverkning och försäljning, av homeopatisk och även vanlig naturmedicin, så ska du inte tro att du bara kan köra på. Hela tiden är det nya avgifter för registrering och annat, samtidigt som läkemedelsverket hela tiden förbjuder medel. Ingen tvekan om att den etablerade medicinen känner sig hotad av de som vågar tänka fritt. Samtidigt som de inte själv hinner med allt, och för den delen inte alltid kommer fram till något helande heller. Så visst hade de haft bättre nytta av att bejaka oss, än vad de har av att förfölja oss.... Nej, jag har ju inte valt en väg där man blir rosad, eller för den delen blir påtänkt till Nobelpriset. Nåja, så dramatiska upptäckter har jag kanske inte heller gjort - i alla fall inte i de flestas ögon. Men för mig själv är det fantastiska upptäckter. Då tänker jag nog allra mest på upptäckten av den fantastiska kraft som vi alla har möjlighet att komma i kontakt med. Den kraft vi kan nå om vi bejakar livet som det är. Om vi inte spjärnar emot, utan kan stanna upp och ta för oss vad livet har för oss här och nu. Om vi vågar ha tillit till att allt som vi behöver för att vara friska och lyckliga finns just här, där vi befinner oss. Med väldigt enkla ord uttryckt så här: Vi kan bli friska om vi tror att vi har rätt att vara det! Så är jag då väldigt tacksam för, att jag vågat ge mig själv möjligheten att jobba utefter det här, som jag inom mig själv kommit fram till är rätt. Jag är glad att jag inte tvingar mig själv att gå på ett jobb och utföra uppgifter som strider mot vad jag själv tror på. Något vackert, något enkelt, kan vara bra att fästa ögonen på, när man vill komma till ro och finna ut av vad man har inom sig själv. |
|
|
|
|
|
|
14. januari 2007. Med rätt att döma? Så har då Saddam Hussein fått hjälp med att avsluta sina jordiska dagar. Säkert är väldigt många väldigt glada för detta. Speciellt alla dem som över huvud taget levt nära detta. Men vi andra, som har lite mer distans till det hela kan nog se att dödsstraff inte är det bästa. Om vi alls ska kunna bryta av dödandet på vår jord, så kan inte heller mord inom lagens ramar få förekomma. Hur ska man då tänka när man delar ut straff till sina medmänniskor? Kanske borde man sluta tänka straff, och istället tänka att man har att göra med en människa som inte klarat sitt liv särskilt bra. För visst måste vi bry oss om de här människorna, vi kan inte bara vända bort ansiktet som om vi inte sett vad som händer. Det vore heller inte särskilt bra om de fick vandra vidare fria omkring ute i samhället. Men omhändertagandet om dem borde alltså verkligen vara att vi tar hand om dem, och inte bara förvarar eller straffar. När vi nu har kommit så här långt i resonemanget, så växer en annan tanke fram. Kanske är det oss själva vi borde börja med? För oss som hamnat på den "rätta sidan" är allt så lätt. Vi som kan slå oss för bröstet och säg: jamen vi är ju lyckade individer. (Åtminstone så långt som det vi nu visar upp....) Av alla oss som nu synbart lyckats hålla oss borta från brottets bana, så är det väl inte särskilt många som tycker att man ska ha någon kontakt med de sunkiga människorna som hamnat där. Men att vara "lyckad" kanske egentligen för med sig en förpliktelse att finnas för mindre lyckade medfarare på livets galoppbana??? Kanske borde alla lyckade människor ha en mindre lyckad "kompis", att finnas för och ställa upp för. Kanske t.o.m. så att ju högre rankad du är på samhällets värdebarometer, desto värre brottsling skulle du ha till kompis. Konstigt skulle det förstås bli, för då hade vi ju fått ett samhälle där de mänskliga värdena lyfts fram. Om de riktigt framgångsrika skulle sätta av lite av sin dyrbara tid till en medmänniska....?? Men tillbaks till Saddam. För det är ju ett problem i sig när någon så totalt lyckas ta sig fram till positionen som envåldshärskare. Hur ska ett samhälle vara konstrueret för att detta inte skulle vara möjligt? Kanske, kanske skulle det vara möjligt i ett samhälle utan materialistiskt tänkande. I ett samhälle där vi ställde upp för varandra utan att tänka på att få något tillbaks. I ett samhälle där vi alla, verkligen alla, redan som små fick lära oss att leva efter några enkla normer. Typ tio Guds bud. I ett samhälle där alla barn fick upleva kärlek och bekräftelse. Kanske är jag enfaldig. Men likafullt tror jag att de barn som blir bekräftade, får kärlek, och har normer att gå efter, inte har något behov av att utöva våld mot sin nästa. |
|
|
|
|
|
|
6. december 2006. Om längtan och glädje. I mitt nästa liv vill jag ha en glad mamma, en som blåser mig på magen, gnuggar mina tår och pussar mig på munnen. Nu är det inte så att jag inte älskade min förra mamma. För övrigt kallade jag inte henne mamma, hon var Mor. Nej, min kärlek till henne var fullständig. Hon är inte här och nu, hon är död, men vår kärlek är evig. Insvept i en röd filt finns vår kärlek för alltid, genom eonerna. Men Mor var inte fri, hon hade själv blivit sviken. Hon var fylld av krav och ansvar. Visst ger det styrka, nästan som stål, men det är tungt. Jo, jag tror på glädjen, på det ljusa och lätta, på skratten. Jag tror att glädjen kan vara lika stark som allvaret, att den rör sig lättare, då den inte behöver kraven som tynger. Därför vill jag ha en mamma som leker tafatt på sommarängen, som hissar mig i luften och låter skrattet porla. Hon visar mig blommorna och det vackra, och hon visar hur det känns att vara lycklig. Men trots all glädjen, så hindrar det inte, att hon viskar visdomens ord i mitt öra. |
|
Jo förstås, jag får inte glömma. Jag önskar, att i nästa liv, så får även Mor en glad mamma!! Väl mött. Ingrid. |
|
|
|
|
19. november 2006. Fysiskt eller psykiskt? Inte så sällan kommer man in på den frågeställningen, ifall de besvär man upplever i sin kropp har fysiska eller psykiska orsaker. Så skedde också vid en behandling i veckan. Jag sa då att det är egentligen aldrig svårt att hitta den fysiska orsaken. Den ligger ju oftast mest synlig, som t.ex. överansträngning av vissa muskler, eller att du sitter fel vid din dator, eller att blodtrycket är för högt. Men ju mer man skrapar bort av ytlagret, desto mer hittar man psykiska - mentala - känslomässiga orsaker. Så hårddrog jag det hela lite, och sa att utan tanken, psyket och din mentala kraft, så hade du inte haft någon kropp över huvud taget. Det är just de här instrumenten som gör det möjligt för din LIVSTÖRST att skapa, och underhålla, kroppen. Eftersom nu det mentala - tanken och känslan, har så stor betydelse för att en kropp alls ska kunna existera. Så skulle man förmoda att de har ett finger med i spelet även när det gäller kroppens problem. Men visst är vi just nu inne i en "rationell" period, där vi vill hitta konkreta orsaker till helst allting. Jag kan hålla med om, att det till en viss gräns kan vara bra. För under perioder när det saknats sunt förnuft, har ju det här med det ogripbara lett till såna avarter som häxjakt och liknande. Men för människor med sunda förnuftet i behåll, så öppnar det upp för väldigt många dimensioner att utforska. Riktigt, riktigt spännande kan livet bli då. En del människor hävdar att alla sjukdomar är ett resultat av blockeringar. Av den typen som jag nyss nämde, alltså sånt som uppstår i våra tanke- och känsloliv. Och jag måste tillstå, att ju längre jag jobbat som jag nu gör, desto mer visar det sig att detta verkligen håller. Att stress leder till t.ex. magsår eller hjärt- kärlproblem kan nog nästan alla hålla med om. Det är ju t.o.m. nästan lite status över det idag. Kanske inte om du är en utsliten alkoholisthustru, men om du är en man i karriären. Hoppsan, nu kom vi nästan lite utanför ämnet. Men ändå, oavsett vem det drabbar, så trivs många av våra västerländska läkare bra när de har något konkret att jobba med. Visst kan vi alla se, att om direktören inte drar ner, så blir han inte frisk, utan måste gå på Losec eller betablockerare och kolesterolhämmare. Lite tragiskt är det då att vi kallar honom "frisk", när han bara lyckas fortsätta sitt obalanserade liv med hjälp av de kemiska medlen. Vad beträffar alkoholisthustrun kommer hon förr eller senare att gå under på ett eller annat sätt, om inte omständigheterna hon lever under förändras. Och hon kan börja förstå sitt värde. |
|
Kanske kan ett sånt här ställe vara bra att söka sig till, när man vill finna ro och hitta en nyckel till någon blockering. Väll mött. Ingrid. |
|
|
|
|
4. november 2006. Sikta mot din Framtid. Man får aldrig sikta lägre än det allra högsta. Om det gäller någon du hjälper är det ett grymt svek att sikta för lågt. Den du hjälper är beroende av dig, och har oftast inte möjlighet att själv bestämma höjden för ribban. Pratade med en som jobbar med "problemelever" på högstadienivå. Där eleverna är avskilda och placerade på en mindre enhet. Väldigt frustrerad blev hon när hon bad en av kollegerna om hjälp med att dra igång ett läs- och skrivprojekt. Svaret hon fick då var: Tycker du att jag är en sån där lästant? Jag hade också känt mig helt ställd. Visserligen kan det vara skönt för de här eleverna med trassliga hemförhållanden, att bara ta det lugnt och snacka under skoltid. Men om man efter avslutad skolgång inte kan förstå en text, och inte heller uttrycka sig i skrift, då är det inte många positioner i samhället som man kan vara med och slåss om. I alla fall inte på den sidan som vi kallar den rätta. Skulle de här eleverna sen få lust att diskustera med oss i det etablerade samhället, så har vi effektivt vingklippt dem. För utan språket kan de inte nå oss. Inte heller när det gäller dig själv bör du sikta för lågt. Säkert har du också mött människor som blivit offer - som inte haft kraft att slåss för sina önskningar, för det de kände lust för. I det här samhället siktar vi ofta mot sånt som inte är vårt eget. Vi blir tvingade in i arbeten för pengarnas skull, alltför ofta arbeten vi egentligen inte vill ha, och inte ens passar för. Så har vi också för högt ohälsotal, som vi så fint kallar det. Såg precis en undersökning som visade att 3 av 4 kvinnor upplever att de har värk i kroppen. Jag tycker att detta borde vara något att riva upp himmel och jord för. Inte bara döva med värktabletter, (som genererar goda pengar till läkemedelbolagens aktieägare). Jag ser fram mot den dagen när en lite annorlunda anda ska sprida sig i samhället. När vi alla hjälps åt att ge varandra hjälp att utveckla våra olika personliga möjligheter. Nu sitter jag inte helt med armarna i kors i väntan på detta. Jag gör vad jag kan för att öppna de dörrar som jag tror kan leda mig vidare i livet. Likaså siktar jag alltid mot det högsta, när du kommer till mig och vill ha hjälp. Jag har den grunduppfattningen, att så länge det finns liv i en individ - så finns också möjligheterna kvar. O.K. har du mist ett ben, så får du inte tillbaks det i detta livet. Men även här kan du välja att se möjligheterna. Även om de blivit begränsade, så öppnas kanske för det som du inte annars sett. Vem du än är, och vilka problem du än har, så ska du alltid komma ihåg, att det du själv tror på, det är alltid möjligt. Även när en doktor - eller annan person i hög position - meddelar dig motsatsen. Hos mig behöver du inte vara rädd att få dina förhoppningar grusade. Och skulle du ha svårt att tro på framtiden, så puffar jag på dig, och stöttar dig! När jag var liten fick jag höra: Sikta mot månen, så når du kanske trädtopparna. |
|
Här ser du fullmånen en bra bit över trädtopparna. Skulle du nu i första vändan inte nå längre än till veteaxen här på fältet, är det inte heller dåligt. Även de allra största mirakel börjar ju med ett litet, litet steg. Väl mött. Ingrid. |
|
|
|
|
21. oktober 2006. Finns det hopp för Moder Svea? Det är nästan omöjligt att inte reflektera över det som nu kommer upp i dagen, med de nya ministrarnas bristande laglydighet. För det första fattar jag inte att de tackade ja. Åtminstone hade inte jag tackat ja till en sådan post, om jag inte varit helt ren i lagens ögon. Men visst är det intressant det som sker. Pratade med någon, som uttryckte det så här, att ett land får den regering det behöver. Enligt det här resonemanget är detta frågor som då behöver diskuteras och ifrågasättas. Först och främst kommer vi till den här gamla, vanliga problematiken, att de som har makten stiftar lagar som undersåtarna ska efterleva. I en diktatur är det självklart att makthavarna är undantagna från lagarna. Men det vi lever i här och nu kallar vi åtminstone för en demokrati. Och vad jag förstår är vitsen med en demokrati, att alla från den högste till den lägste ska leva under samma vilkor. Eller? Men stopp nu. I den allra sannaste demokratin, borde man väl inte heller gradera människor i högre och lägre....? Nåja, tillbaks till verkligheten. Så kan vi börja med att konstatera att det, som de som har makten (på alla nivåer), inte själv efterlever, det kan de underlydande aldrig få lust att leva efter. Istället är det så att man låtsas följa direktiven, men så fort ett tillfälle yppar sig, så utnyttjar man det. Så detta tycker jag känns som den viktigaste knuten att lösa. Att få folket att känna lust att ta ansvar, och vara sanna och ärliga medborgare. Vidare kan jag bara komma fram till en enda lösning på detta. Nämligen att de som sitter på högre positioner börjar med att vara ansvarstagande medborgare. Ni vet det här med ringarna på vattnet. En annan sak som säkert behöver diskuteras, är om vi inte skulle behöva förenkla vissa system. Ett förenklande av system förutsätter högre moral hos den stora massan - alltså får vi hoppas att det vi nyss avhandlade börjar funka. Något intressant som sker när man bryter ner komplexa system, är att en massa resurser plötsligt frigörs. Alla som suttit i kontrollerande och övervakande positioner, kan plötsligt användas till något konstruktivt. T.ex. vara medmänniska till andra människor i nöd, eller lära våra barn om livets mysterier. Skulle säkert vara svårt och konstigt i början, men efter ett tag skulle vi fyllas av tillfredsställelse. Ett par ord om det här med skatterna. Förstås måste ett samhälle ha en pott med gemensamma resurser. Men om vi tog bort mellanhänder och administratörerna, och gav resurserna direkt där de behövs - så skulle detta inte behöva vara något problem. Jag tror att om vi törs leva med enkla system och lösningar, så får vi tid och kraft över till oss själva. T.ex. kan vi gå ut och studera de små underverk spindlarna åstadkommit under natten. |
|
|
|
|
|
|
8. oktober 2006. Gör vi tillvaron onödigt krånglig? Ganska ofta tänker jag på det, att vi gör vår tillvaro omständligare än vad som behövs. T.ex. hur mycket tid som skulle kunna frisättas till att vara medmänniskor. Nu är ju sjukvården den värld jag är mest bekant med. Idag är jag inte själv längre delaktig där, men hela tiden hör man läkare och sjuksköterskor berätta om att de måste hålla på med mer och mer dokumentation. Som sen aldrig någon orkar läsa, och än mindre förvandla till något konstruktivt. Jag måste säga att under min tid på Ängelholms intensivvårdsavdelning var detta inte något problem. Det var när Francis Benson var chef där, och när jag tänker på det så här efteråt kan jag bara konstatera att han var oerhört kompetent. Allt vi sjuksköterskor skulle dokumentera rymdes på ett väldigt överskådligt övervakningsblad. Mer beskrivande dokumentation gjorde läkarna med sina daganteckningar. Så vår tid och kraft kunde verkligen tillfalla patienterna. Men sen gäller det också för varje enskild individ att inte heller göra arbetet krångligare än det är. I alla möjliga yrken, och på olika arbetsplatser, ser man stor skillnad på vad olika människor lyckas prestera. Helt oberoende av om arbetsledningen ger klara direktiv eller ej. Själv blev jag väldigt glad när jag träffade en undersköterska som jag jobbat ihop med på intensiven, och även tidigare på HIA, hjärtinfarkt avdelningen. Hon sa nämligen det, att hon tyckte mycket om när hon jobbade ihop med mig, därför att jag kunde se vad som behövdes göra. Hon tyckte det var skönt med klara besked, och inte en massa "tjafsande" hit och dit. Alltså ungefär så som jag tyckte om överläkaren. Och jodå, där var flera av narkosläkarna som var väldigt rediga. Men även i helt andra sammanhang blir jag ibland helt matt, när jag ser hur otroligt krångligt vi ibland gör det. Jag tänker t.ex. på i sommar när jag läste om att Ängelholmshem hade barn som hjälpte till med en del saker i sitt bostadsområde. Först blev jag väldigt glad, för visst är det väl det enda rätta att barnen får vara med "på riktigt" i tillvaron. De höll på med sådant som att plantera blommor och plocka bort ogräs, och även samla ihop skräp. Det här måste ju vara det absolut bästa sättet att förhindra att barnen ska hålla på med vandalisering. Man välter inte blomkrukor man själv planterat, inte heller kastar man skräp om man är den som själv ska plocka upp det. Nu var det inte bara jobb, jobb, utan det varvades med lekar, bollspel och liknande. Barnen var jublande glada, de tjänade nämligen 25 kronor varje arbetsdag. Så kunde ju allt varit gott och väl. Men icke, efter ett par veckor kunde man så läsa att någon på Arbetsmiljöverket mistänkte att verksamheten var olaglig. Så nu skulle satsningen granskas.... Allra värst var att de hjälpt till med att måla ett staket. Vilket jag kan föreställa mig varit något av det roligaste. |
|
I en lite enklare tillvaro skulle vi få mer tid över till sådant som att se de små detaljerna. Väl mött. Ingrid. |
|
|
|
|
22. augusti 2006. Lever du som du lär? Nu här efter friidrotts-EM får det nästan bli en reflektion till med anknytning till drogproblematiken. I och med att det avslöjades att Sven Nylander och några till tagit kokain. Först och främst kan vi konstatera att vi människor länge, länge sökt oss till droger. Vidare att vi definitivt inte ligger på någon särskilt låg nivå i Sverige idag. Alltsedan motbokens avskaffande har toleransen för alkohol varit väldigt hög, och räknas för tillfället som en helt legal ddrog. (Nåt måste väl vare tillåtet ..??) Finns ju även föräldrar som ser mellan fingrarna på att tonåringarna dricker. Flertalet av oss vet hur vi påverkas av alkoholen, betydligt färre hur det känns att använda kokain. Jag vet inte heller hur det känns, men förmodar att tillvänjningen kommer snabbare hos flertalet. Kanske är det vad Nylander upplevt. Att vid ett pröva - på - tillfälle känt väldigt positiva effekter, och sedan inte lyckats säga nej nästa gång Frestaren dök upp. Jag tror garanterat att han haft (och har) de absolut bästa avsikter med sitt arbete för en drogfri idrott. Att detta sedan ändå händer berättar att människan inte är en helt stark och tillförlitlig varelse. Fast att vi med hjälp av intellekt och annat sunt förnuft vi kan samla ihop vet precis hur man ska och bör göra. Så gör vi ändå tvärtemot .... Så tydligen även Nylander. Vad jag förstår har hans liv varit intensivt med resor och föredrag. Inte alls omöjligt att en sådan tillvaro kan kännas lite lättare med hjälp av lite kokain, vid speciellt jobbiga tillfällen. Som åskådare och besservisser är det lätt att säga att Nylander borde avgått för länge sen. Men förmodligen var han väldigt inne i arbetet, samtidigt som han nog inte trott att ett litet, försiktigt bruk (missbruk) skulle märkas. Han lämnade ju inte dopingprov. Det finns andra tragiska - eller komiska - exempel på att människor trott att de kunnat dra sig tillbaka och göra saker ostörda. T.ex. på kursen om Levande föda där en nattvandrande kursdeltagare råkade stöta på kursledarna som frossade på limpmackor med smör och ost ... Har man den böjelsen borde man kanske ifrågasätta om man skulle hålla i en sådan kurs. Alternativt berätta för kursdeltagarna att man inte lever som man lär. Men frågan är hur stämningen på kursen blir då. På tal om att leva som man lär. Kanske därför så många föräldrar tillåter tonåringarna att dricka. För de inser att det inte leder någon vart att diskutera detta förän man åtgärdet sina egna dryckesvanor. En grupp människor som speciellt har ögonen på sig nu är politikerna. De som här inför valet tagit sig upp till en valbar plats, gör nu allt för att vi röstande medborgare ska se just dem. När vi ska lägga våra röster söker vi förstås först och främst efter dem som jobbar för något vi själv tycker är viktigt. Men för mig är det också viktigt att personerna i fråga lever som de lär. Om de sen måste ta en ostmacka, eller något annat, i sin ensamhet för att orka. Ja, det får förstås passera, så länge de utåt jobbar seriöst.Som sagt är det inget helt lätt företag att vara människa. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
En ihållande torka hade vi länge i nordvästra Skåne, men nu har det kommit gott om regn. Så därför har det åter blivit liv i blommorna. Väl mött. Ingrid. |
|
|
|
|
7. augusti 2006. Att leva på sin egen kraft. I årets Tour de France kom en del av de verkliga favoriterna inte med, då de troligen använt sig av otillåtna medel. Nu är jag inte själv så intresserad att jag följer med hur det går, men min man brukar se (Danmarks TV), speciellt när de kör i Alperna. Årets lopp blev, vad jag förstår, väldigt roligt och spännande. Tills antiklimax nu kom när det visade sig att han som blev totalsegrare i loppet, förmodligen också hade dopat sig... Inom idrottsvärlden är man alltså mycket noga med att utövarna ska prestera med hjälp av sin egen kraft. Men vad är då egen kraft? Något måste ju tillföras förstås, näring och energi. Jag läste visserligen en liten bok för ett par år sen, där författaren beskrev hur han under några veckor inte intog någon näring över huvud taget. Vatten tillkom någonstans under tiden, men annars ingenting via matsmältningskanalen. Han kallade det att leva av ljus, prana är väl ett annat namn. Vad jag förstod skulle det finnas en kvinna som inte ätit på flera år, och som åkte runt och föreläste om detta. Visst känner man ett uns av tvivel, men å andra sidan varför inte? Kanske, kanske kommer mänskligheten en dag dithän där hon kan avveckla matsmältningen, men vi kan nog komma överens om att väldigt få av oss skulle klara detta idag. Alltså måste intag av föda vara okej. Men visst kan den egna kraften stärkas med helt andra saker än föda. Ibland säger man att tanken är den absolut största kraftkällan vi har att tillgå. Just inom idrotten har man också uppmärksammat detta, och inom vissa idrottsgrenar har den mentala träningen blivit lika viktig som den fysiska. Om vi tittar på andra arenor än idrottens, kan vi hitta exempel där positivt tänkande varit livsavgörande. T.ex. i andra världskrigets koncentrationsläger, där var det knappast någon fullvärdig kost, som gjorde att vissa överlevde. Vi kan konstatera att de som överlever den här typen av till synes ohanterlig stress, är de som i sin tanke kan skapa sig en positiv framtidsvision. Förmodligen tror de här människorna också att de får hjälp från någon större kraftkälla, t.ex. en Gud. Kanske är det så att deras egen kraft stärks genom att de tror. Men det kan ju också vara så att vi verkligen kopplar upp oss till en kraftkälla, och i så fall är det ju inte vår egen kraft. Fast, eftersom vi inte ens kan namnge den kan vi direkt avskriva den från att vara doping. Nej, doping är tillförda medel, som direkt höjer prestationen, ökar syreupptagning eller blockerar stressen i det sympatiska nervsystemet. Dessa får inte användas i tävlingssammanhang. Men ute i vårt vanliga vardagsliv använder vi sådana, och liknande, medel helt utan betänkligheter. Visst har det blivit så att användandet inte ifrågasätts av det stora flertalet, (doktorn skrev ju ut...). Men personligen hör jag till dem som anser att man alltid bör fråga sig om det finns något alternativ till det kemiska medlet. Mycket, mycket intressant tycker jag det är med den egna kraften. Och med de kraftkällor som hela tiden finns, och som vi kan "tanka" från. |
|
Här har vi en som lever på sin egen kraft. Sen är den visserligen begränsad genom människans försorg. Men det är en annan historia.... Känner du att du skulle vilja hitta lite mer av din egen kraft, då är du välkommen! Väl mött. Ingrid. |
|
|
|
|
25. juli 2006. När är allt gjort? "Jag gjorde i alla fall allt som stod i min makt". Det är något som människor alltid vill kunna säga, för att sen kunna slå sig till ro med sitt samvete igen. Allra mest blir detta satt på sin spets när någon dör, då det är det absolut mest oåterkalleliga vi har att hantera. Speciellt när någon själv tar sitt liv, dör i en olyckshändelse (??) eller dör tvärt i t.ex. hjärtinfarkt. Att vi inte har ansvar för en annan vuxen människa, det vet vi förstås. Men skuldkänslorna radar ändå upp sig: Har jag varit taskig? Har jag visat respekt? Har jag brytt mig?? I de här fallen är det vi själva, som anhöriga eller medmänniskor, det handlar om. Men så snabbt som möjligt vill vi ha någon professionell att luta oss mot, någon som kan tala om vad som måste göras. Så direkt, om någon överlever självmordsförsöket, olyckan eller infarkten, så är vi jätteglada att det finns någon att vända sig till. Både som drabbad och som anhörig behöver vi någon som vet mer. Och så ska det givetsvis vara, att det finns de som jobbar professionelt med vård och behandlinger. Bara vi inte glömmer att ansvaret måste delas. Men vad är då allt, allt det där som ska göras? Som vanlig människa -medmänniska - kan vi göra just det jag nämnde nyss. Vi kan visa att vi bryr oss, finnas till hands och lyssna. Vara lite lyhörda. Inte hellre får vi glömma det, som jag också nämnde. Nämligen den sjuka, drabbade individen, att han/hon inte blir fritagen från ansvaret för sitt liv och sin hälsa. Men det jag egentligen ville komma fram till var vad, och hur mycket, vi kan förvänta oss att de som jobbar som professionella läkare ska göra för oss. För hundra år sen var det inte mycket. Inga avancerade undersökningar, inte mycket operationer, ingen antibiotika och inga losec- eller lyckopiller. Inte ens Nicorette ... Jag kan inte exakt redogöra för sjukvårdens utveckling. Men en sak som byggdes ut mycket under första delen av 1900-talet var sjukhus med vårdplatser. Man kunde förvänta sig att bli mer och mer omhändertagen, även om det inte skedde några avancerade ingrepp eller åtgärder. Sen kom penicillinet, och det blev en explosion i tillverkningen av kemisk medicin. Man kunde göra större operationer. När vi sen nådde sista fjärdedelen av 1900-talet kom den mest otroliga utvecklingen. Nu blev det intensivvårdsavdelningar som byggdes. Med övervakningsutrustning, som får vissa att associera till rymdlaboratorium. Hjärtinfacktpatienterna, som i slutet på 60-talet behandlades med några veckors sängläge, får nu akut gjort en ballongsprängning - och går hem dagen efter. Men inte utan mediciner förstås. Vi har alla transplantationer man kommit igång med. Så har vi alla rutinoperationer som görs hela tiden, t.ex. höftledsplastiker. Vi har all cancerbehandling med cytostatika m.m. M.m. Nej, människan gör det inte alltid lätt för sig. Mycket, mycket har hon satt i sin väg, innan hon kan slå sig till ro. Ändå vågar jag påstå att vi missar några små (?) detaljer ibland. T.ex. att upplysa patienter om att undvika mat som stoppar upp i våra lymfsystem. Oftast underlåter vi att ge patienten manuell behandling, som stimulerar kroppens energiflöde. Vi har det svårt när vi ska närma oss människor som är i psykisk obalans. För att hjälpa tror jag vi måste möta honom eller henne där han/hon är. Låta oss beröras - och visa att vi blir berörda. Vidare berätta för personen att han/hon är lika mycket värd som en själv och alla andra. Alltså om vi vågar .... Kanske har du någon annan tanke om när allt är gjort? |
|
|
|
|
|
|
28. juni 2006. Läroböcker till Sveriges barn. Hörde på radion när man satt och samtalade med några lärare om att de inte fick nya läroböcker. De böcker de använde sig av var flera år gamla. T.ex. stämde det inte med de valutor vi har idag, eller med vilka länder som nu är självständiga stater. Då var min absolut spontana tanke: Hallå, hallå, vilket århundrede lever vi egentligen i? Varför i all fridens namn ligger inte läroböckerna tillgängliga på internet?? Så har man ju också möjlighet att varje vecka göra en kontinuerlig uppdatering!! Och ingen lärare riskerar att förmedla felaktiga uppgifter till sina elever. Nu har jag inte längre någon direktkontakt med skolan, då det är sju år sedan min minsta tog studenten. Så jag har ingen uppfattning om hur många datorer man har i varje klassrum, men jag förmodar där är minst en - med internetuppkoppling. Har man bara detta, så har man också tillgång till alla virtuella läroböcker. Hela tiden uppdaterade och fräscha! En skrivare kan man ju hoppas att det också finns, så att läraren kan skriva ut de sidor hon/han anser att eleverna bör ha. Sen är ju anteckningar också väldigt bra. Minns att vi gjorde anteckningar när läraren gick igenom - trots att vi hade läroböcker. Och visst lärde man bäst det man hade skrivit ner. Så om elerverna utrustas med pärmar, där de kan kombinera utskrivna blad med egna anteckningar och arbetsblad, så känns det som det skulle kunna bli riktigt bra. Förstås ska inte läraren, utan även eleven själv, sitta vid datorn och söka i läroböckerna. Givetvis ska skolan också, på nätet, ha tillgång till riktigt bra uppslagsverk av olika slag. Riktigt bra bredd på sitt kunskapsinhämtande kan eleven då få när han/hon parallellt med skolans läroböcker, även söker på Internet i stort. Vidare tänker jag mig att eleven genom datorn hela tiden har tillgång till test, så han/hon kan stämma av med sin lärare - mentor att kunskapsinhämtandet fortskrider. Nu kanske du tror att jag är helt emot vanliga böcker, men så är det verkligen inte. Behovet av böcker tillgodoses genom skolans bibliotek, mycket skönlitteratur, men även läroböcker i historia, religioner och liknande. En annan sak som känns väldigt fel när man pratar med lärare idag är, att lärarna verkar oerhört styrda. Jag skulle vilja ge lärarna helt fria att jobba på individuella sätt. (Vi har ju testen som visar att allt fungerar). Givetvis ska lärarna i sin tur ha tillgång till mentorer när de tycker sig behöva. Eller som rycker in när någon lärares elever presterar för dåligt. Så kommer förstås den eviga frågan om pengar .... Men det kan inte kosta skjortan att ha någon som lägger ut läroböckerna på nätet - som sen finns tillgängligt för hela Sverige. Och om vi slutade toppstyra lärarna skulle det tjänas mycket pengar på uteblivna sjukskrivningar. Om man sedan hade velat prioritera mer pengar till skolan, så visst hade de funnits. T.ex. kunde man lagt ner projektet med tunneln genom Hallandsåsen. Och allra ytterst handlar det inte om pengar, utan om att fördela resurser. Pengar är bara ett av oss påhittat mått, som hjälper den som har mest makt att fördela. |
|
|
|
|
|
|
De senaste dagarna har vi väl dock ägnat lite mer åt midsommarfirande, än åt att tänka på skolan. |
|
|
|
|
12. juni 2006. Hur fördelar vi bäst? Ibland när jag hör om krig här, oroligheter där, kravaller o.s.v.. När jag märker hur de flesta hela tiden vill ha mer och mer av allting. När jag också ser hur det här fortplantar sig över hela klotet, så undrar jag om vi, och hela jorden, befinner oss vid en riktigt kritisk punkt. Jag funderar på om en omorientering är nödvändig. Det som sker ser, från min horisont sett, väldigt mycket ut som ett enda stort pyramidspel. Alla vet ju att ett sådant spel alltid dör ut, när alla de små - som lockats med - lagt sin lilla skärv. Sen finns inte mer. Som det är nu, globalt sett, är det väldigt många människor som hunnit skaffa sig vanor. Man tycker man jobbat och verkligen kämpat för sin position - så då kan det inte vara rimligt att just jag ska avstå .... Redan idag har vi en hel massa förlorare i pyramidspelet, alla de som svälter, de som svälter ihjäl. Visst hade vi - med all den kunskap vi har, och med förmåga att se alla på klotet - kunnat fördela resurserna så det räckt till alla? Eller? Förr, när vi bara kunde överblicka vår egen by, och kanske grannbyn, hade vi givetvis inte ansvar för andra länder och andra kontinenter. Men har vi det idag?? Visst är det jättesvårt att verkligen bedöma hur stor harmonin var i tidigare kulturer. T.ex. när indianerna var härskande i Nordamerika. Hur väl mådde den enskilde individen? Inte vet jag. Men en sak kan vi nog vara helt eniga om, nämligen att de inte skövlade och utarmade naturen och dess resurser. Som vi gör idag. Vi kan kasta ett öga bort till Asien, och se att även de nu ändrat sitt livsmönster. Under många tusen år har de levt på ett sätt där de eftersträvat harmoni och balans. Säkert har du hört talas om Yin och Yang.Vi vet ju också att Quigong, yoga m.m. kommer från deras kultur. Men nu, plötsligt, håller de också på att tappa sina rötter. Det amerikanske levnadsmönstret har etablerat sig där. Kineserna har blivit storkonsumenter - och de är många. Även de har fått vanor, och vill ha mer och mer. Att den utveckling som skett på jorden, med hjälp av oss människor, skulle ske, det är jag helt övertygad om. Men jag funderar en hel del på, om denna utveckling varit möjlig i kombination med ett humanitärt levnadssätt. Eller är priset som måste betalas för en civilitations framåtskridande - att vissa människor utnyttjar andra människor? Att vissa människor måste svälta ihjäl för att andra ska leva i överflöd?? Det tär som sagt hårt på själva jorden också. Ska vi lyckas hitta nya energikällor till allt vi vill göra? Kommer alla att ha tillgång till rent dricksvatten? Vi kan se att resurserna redan idag inte räcker till alla, eller kanske rättare sagt har vi misslyckats med fördelningen. Vad kan man då göra som alldeles egen, avskild individ. Kanske är det så enkelt att man bara behöver vara överens med mig själv om, att man inte tar mer för egen del än vad man finner rimligt i förhållande till sina medmänniskor. |
|
Än så länge finns det hos oss gott om natur att vara i. Kanske skulle vi lägga mer tid på att vara i naturen, och mindre på konsumtion. Väl mött. Ingrid. |
|
|
|
|
30. maj 2006. Det som avviker behövs. Visst var det lite kul att Lordi vann i melodifestivalen. Och förstås så funderar jag då på hur detta kunde hända. Kanske är vi lite trötta på det sockersöta, och behöver då något som närmast är fult. Eller är det helt enkelt så att vi behöver revoltera. Känna tillfredsställelsen i att göra det som ingen förväntade sig - göra sin egen grej. Lite snudd på det förbjudna. För inte får hårdrock vinna i en schlagerfestival ....? Pratade med en i Danmark, som sa att det på Internet gått en uppmaning ungdomar emellan att rösta på Finland. Hur mycket sanning där är i det, och hur många som i så fall röstat på grund av detta, har jag ingen aning om. Men visst är det fascinerande vilket medium Internet är. Att vi faktiskt snabbt, genom välbesökta sidor, kan få ut ett budskap. Att vi snabbt kan få människor att enas om någonting. Om vi för 100 år sen skulle spridit ett budskap ungdomar emellan i Europa hade det tagit lite längre tid .... Om vi ska försöka reda ut vad Lordi gav till oss, så kan vi väl skrapa ihop lite olika saker. Absolut ger de en bra musikupplevelse. Även om jag inte gillar rock speciellt mycket, kan jag förstå att de är duktiga musiker. Vidare förmedlade de till oss att det går att göra det annorlunda. Att det är möjligt att komma långt - längst, fast att man går en helt annan väg än där förväntningarna finns. Sen tror jag många fascineras av det att man inte alls vet vilka de är. Att de behållar maskerna på. Många av artisterna, mest de kvinnliga, var så avklädda att det inte fanns mycket kvar att fantisera om. Jag tror absolut det kan vara bra för oss att inte veta allt på en gång, utan att man just får längta och fantisera. I startfältet i årets schlagerfestival fann vi en del verkligt duktiga, proffsiga framföranden. T. ex Carola och Greklands bidrag. Och visst fick de också poäng av i stort sett alla länder. Men det var något annat vi längtade mer efter ... Jag tror det är många idag, som - förmodligen utan att vara direkt medvetna om det - önskar att det ska hända något. Helst något annorlunda, men allra viktigast att något händer. Något vad som helst, som kan spränga sönder en grå, trist vardag. Tyvärr tror jag att alltför många upplever sin vardag som enahanda. Att den är fungerande, eller t.o.m. välordnad, hjälper inte. I det här läget när allt egentligen är väl, vill vi nog gärna att "något händer". Ofta är vi rädda för att själv bryta mönstren. Dels för att vi då tror att vi måste förklara varför, och så måste vi ta ansvar - vilket kan vara jobbigt. Men varför vänta på de stora, revolterande, förändringarna. Idag pratade jag med en dam, som berättade hur hon ibland packar ner en god söndagslunch. Tar med linneduk, vin och vinglas på fot, och avnjuter det hela ute i Guds fria natur! |
|
|
|
|
|
|
|
|
Jo, visst blir vi bland lite trötta på att vi alltid ska visa upp det vackra och det perfekta. Då kan vi som omväxling behöva se på det som är använt, förbrukat, förverkat. Det som är fult. Eller är det vackert? Väl mött. Ingrid |
|
|
|
|
13. maj 2006. Våren är här! Så sker det igen, det stora UNDRET. Plötsligt blir allt grönt, de bleka brun-grå tonerna är borta. Lika fantastiskt är det varje gång det händer. Kanske är det så, att ju äldre man blir desto mer vill man suga i sig det som händer. Därför att efter varje vår man lämnar bakom sig, så har det blivit en mindre kvar bland dem man har att se fram mot. Ibland lever vi väl så intensivt i våra liv, att våren glider förbi utan att vi knappt observerar den. Andra år är vi kanske delaktiga fullt ut i hela processen. Det kan ju bli så p.g.a. sjukdom, barnledighet, arbetslöshet t.ex. Men det kan också vara genom ett väldigt medvetet val. Du har kanske hört om Skomakaren, som bara hade en veckas semester/år. Den tog han mellan hägg och syrén, för han ansåg det vara direkt helgerån att arbeta just när naturen ger oss så mycket. Ibland kan man bli helt överrumplad av våren. Så var det för mig det året jag fyllde 18. Hela det äret jobbade jag på K.V.S. i Vejbystrand. Ett tidigare sanatorium, som vid den tiden beboddes av utvecklingsstörda, CP-skadade barn. Alla hade ett fysiskt handikapp, och de flesta även ett psykiskt. Hela vintern hade jag gått här mellan sjukhuset och personalhuset, som också låg på sjukhusområdet. Alltså en väldigt kort sträcka. Den här speciella dagen gick jag väl till jobbet utan att lägga märke till trädet, men när jag gick hem såg jag det. Ett träd som genom ett trollslag blivit alldeles grönt. Det var mäktigt, jag kan fortfarande exakt återuppleva känslan. Trädet finns fortfarande, fortfarande fyllt med lika mycket energi. Personalhuset är borta, och sjukhuset är ombyggt till bostäder. En annan vår som jag minns, är våren jag fyllde 11. Eller rättare sagt är det våren jag missade. Jo, jag såg och upplevde naturen väldigt mycket redan som barn. Jag har en bror som är ett par år äldre, som grep sig an naturen på sitt sätt. Han pressade växter, han fångade fjärilar och insekter som han spände upp med knappnålar. Hittade han larver födde han upp dem tills de förpuppade sig. Vidare samlade han fågelbon. Nej, han rövade inte bona, utan tog dem först när fåglarna lämnat dem. Jag glömmer aldrig när vi skulle montera ner ett skatbo .... Så jag fick mycket kunskap om naturen tillsammans med honom. Men när jag var själv strövade jag mest omkring, satte mig nånstans och bara njöt. Av allt vackert som fanns, och av att jag fanns där och kunde njuta av det. Vid den tiden kände jag inte till ordet meditation, men visst var det något sånt jag ägnade mig åt! I alla fall, den här våren när jag fyllde 11 missade jag p.g.a. scharlakansfebern. Jag upptäckte prickarna i skolan, på armarna och magen. Antagligen hade någon redan det, för jag begrep direkt vad det var. Det var en helt underbar dag, så jag sa inget om prickarna. Jag var ute hela kvällen, minns att sälgen blommade, träden hade börjat skifta i grönt, på fälten höll säden på att komma upp. Vid läggdags fick jag avslöja prickarna, och nästa dag blev det ambulans till epidemisjukhuset. Sängläge och sprutor ... I år passar jag på att njuta, men oj så snabbt allt gick när värmen väl kom. Hoppas du också kan ta för dig av undret. Men visst finns tid för arbete också, så funderar du på att beställa en tid är du välkommen att göra det. |
|
|
|
|
|
|
24. april 2006. Tankar om cancer. För ett par veckor sen läste jag om hur läkaren Erik Enby, som trots sin läkarlegitimation jobbar som alternativläkare med örter och vitaminer, misslyckats med att bota en kvinna med bröstcancer. Nu har då kvinnans anhöriga anmält honom till Socialstyrelsen. Att undvika att reflektera över detta är nästan omöjligt. Vad är då fel i detta. Att en myndig, vuxen människa väljer alternativa metoder i stället för den vanliga med cytostatika, strålning och operation är förstås inte fel. Tack och lov är det ytterst vi själva som bestämmer över våra kroppar. Däremot är det fel om alternativläkaren säger att han kan bota cancern. Att säga att man kan bota något är att ta väldigt stora ord i sin mun. Egentligen är det bara kroppen själv, tillsammans med sin inneboende ägare, som kan utföra botandet. Det man gör som läkare är att man understödjer den sjuka individen, så att botandet kan ske. Olika människor har säkert olika definition på att bota. Om vi tar cancer, så säger någon att man botat cancern om man opererat bort den. En annan säger att man avlägsnade det angripna området plus en del omkringliggande vävnad. Samma med cellgift och strålning. Här säger också vissa att man botade, medan andra säger att cellgiftet var starkt nog att döda cancercellerna, eller att strålningen var effektiv nog att döda cancercellerna. Skillnaden består alltså i att vissa inte talar om botande förrän kroppens egen intelligens - som egentligen alltid vet vad det handlar om - får så mycket hjälp att den själv kan åstadkomma helandet, och därmed botandet. I slutresultatet finns också en stor skillnad. Vid ett sant botande återställer sig kroppen till ursprungsläget, den är alltså fortfarande intakt. Efter en operation fattas alltid en del, t.ex. en bit av bröstet, tarmen, äggstocken eller var det sjuka stället fanns. Även strålning lämnar mer eller mindre ärr och immunförsvaret har svårt att bli sig själv efter en omgång med cytostatika. Kanske vi skulle titta lite på hur en cancer uppstår. För några år sen läste jag om en australiensisk forskare, som kommit fram till att förstadierna till cancer egentligen är våra bästa vänner och hjälpare. Att de uppstår och skyddar oss vid intrång i kroppen, t.ex. tobaksrök, kemikalier, gifter, för kraftig mat. Detta är då något som allas våra kroppar hela tiden håller på med, och därmed skyddar oss genom detta arbete. Men detta kan då och då gå fel, och då även gå till att bli en cancer, som istället för att hjälpa oss bryter ner oss. När sker då detta? En orsak kan säkert vara att intrånget helt enkelt blev alltför massivt. Men oftast sker det nog för att ytterligare en sak tillkommer - nämligen att vi tappar tilltron till vår egen framtid. Att livet av någon anledning känns väldigt, väldigt tungt, alltför tungt. Det som vidare händer här när tilltron till livet vacklar, och man kanske ifrågasätter sitt eget existensberättigande, det är att immunförsvaret tappar sin förmåga att arbeta. Immunförsvaret kan i sin kraft inte vara större än vår själsliga kraft. Och har vi inte immunförsvret med oss kan en cancer börja utveckla sig. Kanske kan vi komma överens om att vi i det här läget inte alls kan garantera att bara vitaminer och örtmedicin har en rimlig chans att bota. Det här är stora frågor att filosofera och reflektera över. Kanske den här lugna, stilla bilden kan vara bra att vila ögonen på medan man sysslar med detta. |
|
|
|
|
|
|
5. april 2006. Har vi plats för alla? Känner mig väldigt övertygad att många landskronabor skulle blli riktigt glada om en fe kunde segla in över staden, svänga sitt spö, och vips skulle alla kriminella ungdomar vara borta, och alla kunde fortsätta sina liv utan att behöva göra förändringar. Bor du inte i närheten av Landskrona känner du kanske inte till att problemet existerar, men det är så att staden är invandrartät, och ungdomarna får ingen hjälp att öppna dörrar till en vettig framtid. Nu är inte Landskrona "min stad", men den ligger bara några mil bort, och problemen omskrivs i stort sett dagligen i den dagstidning jag läser. Som sagt tror jag att de flesta önskar att sådana här problem helst bara ska lösa sig som genom trollslag. Men det känns inte helt uteslutet att det finns de som gärna gått betydligt mer handgripligt till väga, om bara omständigheterna ändrade sig så att det möjliggjordes. Hela tiden minskar det antal människor som har upplevelser från Hitler - Tyskland, men även vi andra har ju förstått att Hitler nog inte hade alltför svårrt att skramla fram de hantlangare han behövde för att undanröja icke önskvärda individer. Visst är det så att vi alla har vetskapen inom oss om, att det inte är gagneligt att möta våld med våld. Men problemet är stort, många städer i Europa brottas med samma sak. Tillbaks till ungdomarna. Att de i grunden inte är mer onda, eller mindre värda, än vi anddra, kan vi kanske komma överens om? Och om de har ett värde som människor kanske någon borde hjälpa dem och stå upp för dem?? Men visst det är läbbigt att närma sig de här varelserna, som skaffat sina egna lager, och inte förstår vad vi säger (även om de förstår orden). Åndå är det nog den enda möjliga vägen, så vida inte katastrofen ska bli ett faktum. (Och såvida vi nu inte slänger in alla obehagliga objekt i någon sorts koncentrationsläger.) Men tillbaks till vägen jag hoppas vi ska kunna gå, alltså återupprätta ett förtroende mellan oss och ungdomarna. Då måste vi (fast vi är livrädda), möta dem där de är idag. Ingen av oss kan ju egentligen ställa oss utanför, för vi är alla en del av det samhälle vi skapat. Det samhälle där allt hela tiden ska generera mer och mer ekonomisk vinst, vilket inte är en realistisk ekvation, utan en företeelse som skapar förlorare. Om du har läst mina tidigare reflektioner har du sett att i mitt ideala samhälle finns gårdar för de som mår psykiskt dåligt och "fattighus" för de som kommit utanför. Då kan vi väl också placera dit ungdomshus och ungdomslokaler. (I det här samhället är människorna inte längre rädda för de som lyckades sämre, så de skriver inte protestlistor om någon verksamhet hamnar i deras kvarter.) Politikerna pratar om hur många miljarder allt skulle kosta... I stället kan vi börja använda de resurser vi har, nästan alla har vi något vi har för mycket av. Vissa har tid, kunskap, engagemang, förmåga till empati och inte att förglömma sunt förnuft. Andra har ett överflöd av pengar och saker. Några i ordningställer lokaler, andra etablera kontakten med ungarna. En del ddrar igång aktiviteter inom idrott, skapande verksamhet, odling m.m. m.m. Någon ser till att de har ett språk som fungerar, till att prata, skriva, läsa, förstå och göra sig förstådd med. Så behövs mentorer, varje ungdom måste ha en sådan som finns tillgänglig, inte bara på kontorstid. Denna mentor hjälper den unga individen till att tro på sig själv, ta ansvar, att se meningen med att sköta sig, så att hon eller han av egen kraft kan skaffa sig en plats i samhället. Kanske tänker du annorlunda? |
|
En och annan vårblomma har börjat visa sig, men visst längtar vi nu efter det som är riktigt färggrannt och prunkande! Väl mött. Ingrid. |
|
|
|
|
17. mars 2006. Hälpa Denna. Tiden går, som den alltid gör, och barnbarnet har hunnit bli 21 månader. Precis som för de flesta andra mor- och farföräldrar är det så att just mitt barnbarn är världens största underverk. Ser jag med mina objektiva ögon ser jag att alla de andra är precis lika fina. Men med mina subjektiva, känslomässiga glasögon är just mitt hjärtegryn främst i ledet. Förmodligen är detta fenomen ett av livets smarta drag. För när vi ger de små barnen all vår kärlek utan förbehåll, då kan de växa upp till hela, starka människor. Det som det händer jättemycket med nu är talet, orden formligen rinner ur hennes mun. T.ex. mo-mo sitter nu ordentligt. Något som inte går lika bra är hennes eget namn. Så när hon vill något tar hon en i handen och säger "hälpa denna". Hälpa betyder förstås hjälpa, och denna blir ersättning för namnet. Så går man iväg och hon förklarar mer ingående vad hon vill. När hon påkallar uppmärksamhet så här, så har hon först och främst något hon vill, hon är dessutom ganska så säker på att hon ska få den hjälp som behövs. Det jag då kommer att tänka på - och önskar mig - är att du som kommer hit och söker min hjälp, ska känna dig lika säker på att få den. För det är en av alla de saker jag lärt mig under alla de år som jag jobbat med människor och deras sjukdomar. Nämligen att de som tror att de kan bli friska, de blir det. Jag förstår mycket väl om du nu rister på huvudet, och säger till dig själv, att givetvis är det inte så enkelt. Men då framhärdar jag i att det är så. Fast enkelt får jag hålla med om att det inte är. I ställlet är det riktigt, riktigt svårt. Du känner själv här hur du tvekar inför tanken. Vidare, när du kommer hit och söker min hjälp, så hoppas jag att du ska känna dig lika trygg som barnbarnet gör när hon kommer och tar mig i handen. Min önskan och min ambition är också att jag kan uppträda på ett sånt sätt, att du känner att du kan vara helt dig själv när du berättar om din situation, ditt problem, och det du kanske kallar sjukdom. Som jag ser det blockerar vi oss alldeles för mycket idag i vad vi tror kan vara möjligt. Kanske kunde vi närma oss det här problemet lite steg för steg. Genom att se att vi börjar med att jobba de av dina problem som du ser som enklast. När du ser att detta lyckas är chansen stor att du höjer ribban för vad du kan klara av. Kanske tvivlar du på "medlet". Det är ju rätt vanligt idag att vi tror att vi måste inta ett medel (helst starkt), eller göra en operation (helst avancerad). Jag tror att det människor står inför nu, är att lära oss hitta - och lita på - den kraft som finns tillgänglig för alla. Den kraft som redan finns överallt runt oss, den som ser till hela vår jords existens. Den karft vissa kallar Gud. Jag tror det är bra om vi kan lära oss att formulera det vi vill, på samma sätt som det lilla barnet gör när det erövrar världen. Utan omskrivningar, rakt på sak och med enkla ord. När vi gör så här så sker precis samma mirakel som det lilla barnet erfar när det börjar uttala vad det önskar. Nämligen att vi helt förbehållslöst får del av den stora helande kärleks-energin. Nu har vi nått fram till den tid när våren brukar ha kommit till oss här i Skåne, men i år får vi tydligen vänta llite till. Så fast det var "fel tid" kunde vi för ett par dagar sen gå ut och njuta av sådanna här vyer. |
|
|
|
|
|
|
2. mars 2006. Har du kontakt med Källan? Nu är det inte så att jag är en trogen gäst i TV-soffan. Ändå har det blivit en del TV-tid nu när OS har pågått. Det är fantastiskt härligt att se hur deltagarna ger allt de har, och lite till. När man sen tänker på hur mycket tid de lagt på det här, så känns det riktigt bra. Alltså att det fortfarande finns människor som jobbar stenhårt mot sitt mål. Trots att vägen dit är lång, lång, lång, och trots att det inte heller finns någon garanti att man når sitt mål. Så kan man tycka det är tragiskt att de sliter ut sina kroppar i förtid. Att det är synd att förstöra det fina material (kroppen alltså) vi fått. Men det resonemanget håller inte heller. Vi kommer lite tillbaks till en reflektion jag skrev i höstas, där jag kom in på tatueringar och rökning. Att det är dumt, vansinnigt dumt att hålla på med sånt. Ändå är vi som flugan och sockerbiten när det gäller att göra sånt som är mer eller mindre självdestruktivt. Vi gör sånt som bryter ner oss. Vi gör sånt som kanske är bra, men då gör vi det alldeles för mycket. Så kommer vi till det absurda, att det ändå är detta som är Livet.... Det är när vi gör det som bryter ner oss, som vi lever. Så är det ju också så att kroppen onekligen är en förbrukningsartikel. Om du, när du lämnat kroppen och denna dimensionen, kommer till någon som frågar dig vad du fick ut av ditt liv. Då kan det ju vara kul att ha lite att snacka om. Nu var det inte när vi lämnar livet jag egentligen tänkt skriva om, utan istället om när vi närmar oss livet. Det jag skullle komma till angående mitt TV-tittande, är att jag också såg på den brittiska dokumentären om vår utveckling som foster. Det är så oerhört fantastiskt när vi åter anländer till livet. Hur hela programmeringen finns i de här två första cellerna som smälter samman. Att vi får en ny chans. Trots att vi nu slitit ut och fördärvat vår gamla kropp, som jag skrev om här ovan. Så skapas en ny åt oss. Detta, om något, är värt att kallas mirakel. Min man, som också såg programmet, sa att han uppfattade det som att de här små fostren fick sin förmåga att röra sig nånstans ifrån. Alltså från en energikälla, från en intelligenskälla. De kunde ju så mycket redan innan nåt nervsystem fanns. Så är också min uppfattning att vi i moderlivet hela tiden är i ständig kontakt med vårt ursprungs källa. Men kan kalla det huvudkontoret. Har man en Gud med i sin världsbild kan man kalla det för Gudsenergin. Redan under fosterstadiet väcks ju ändå vår egen identitet succesivt. Man kan säga att kroppen mer och mer börjar styras av personligeten. Jag tror att uppkopplingen till källan, ursprunget, kvarstår, och att den under de första åren är väldigt stark. Men för att inte bli splittrade i vår personlighet, och för att kunna leva livet vi fått helt ut, försvinner kontakten ur vårt medvetna medvetande. Kanske sker detta ungefär vid 4-års ålder. Men visst har vi alla Gudskanalen kvar, som vi kan koppla upp oss till. T.ex. genom meditation, eller om vi helt enkelt stillar oss. Jag gillar ju att fotografera, men att måla lite är också väldigt roligt. Efter programmet om fosterutvecklingen kom denna målningen till. |
|
|
|
|
|
|
15. februari 2006. Hur heligt är det heliga? Den frågan kommer nästan med automatik nu när det blivit så mycket bråk i den muslimska världen efter karikatyrteckningarna av profeten Muhammed i danska Jyllandsposten. Tydligen var det själva avbildningen som var det stora brottet. Vad det fanns för text i samband med teckningarna har jag inte fått någon uppfattning om. Visst kan man tänka sig, att är man själv inte van vid att avbilda sina profeter över huvud taget. Så känns det givetvis jobbigt när man avbildar Muhammed, som är den allra heligaste. När det då inte heller är några snälla teckningar. Mest handlar det förstås om att vi i de olika världarna inte förstår varandra, för att vi lever så olika. Här i västvärlden har vi ju avreligioniserat(om man nu kan använda ett sånt ord) oss väldigt mycket. Det är inte heller så att kyrkan här har någon makt längre. Men om du nu för en liten tid sen såg på Jan Guillous Häxornas tid, så förstod du vilken makt kyrkan och prästen hade här på 1600-talet ute i församlingarna. Hur lätt det var att elda upp allmänheten, och hur lätt det var att få folk att tro !!?? på fantasierna. Man känner nästan att den här händelsen med teckningarna blev just den tändsticka som många muslimer på något sätt väntat på. Att det redan fanns så mycket som låg uppdämt, och bara väntade på att något skulle öppna porten. Men vad består då allt det här av, det som bara behövde några Muhammedteckningar för att utveckla sig till en så stor lavin. Det känns nästan självklart att det till dels beror på ett väst-hat. Men förmodligen är det ännu mer för att det finns så många muslimer, som på ett odefinierbart sätt är otillfredsställda med sina livsvillkor. Precis som på andra ställen på jorden är de också väldigt många individer idag. Och visst är det så, att i ett samhälle där inte alla har arbete eller känner sig behövda - där kan vad som helst bli en anledning till överreaktioner. De i sammanhanget som jag funderar över är imamerna. Vad jag förstår har de nu under flera månader åkt runt och agiterat och eldat upp sig själv, och andra. (Var ju inte igår som bilderna var införda). Gör de verkligen detta för sin religiösa övertygelses skull??? För vad är då religiös övertygelse?? Är det att vara så fanatiskt insnöad i det man själv fått för sig är rätt, att man måste slå ner på alla som har annan tro. Man funderar ju över vad en sån fanatism har sin rot i. Man kan filosofera över många orsaker, men när man vänt på dem ett par gånger, är det rädsla som utkristalliserar sig. Rädslan för att det kan finnas annat som är lika rätt och riktigt som det man själv bestämt sig för - eller bara kopierat från omgivningen. Hela det stora traumat att det helt enkelt finns alternativ. För visst är det så, att vi alla längst inne längtar efter att det var så, att det bara fanns en enda sanning. Som man helt utan ansträngning, och utan att behöva ta ställning, bara kunde få vila i. Nu ska jag inte publicera någon Muhammedteckning, även om det kanske resulterat i många besökare till min hemsida. I stället väljer jag en bild som man kan drömma sig bort i en sån här kall och blåsig dag. Och som du kan ha på skärmen medan du filosoferar över ovanstående. |
|
|
|
|
|
|
1. februari 2006. Vem tillhör resurserna? Råkade precis höra lite energidebatt på radion, och upptäckte då att hela resonemanget gick ut på att producera så mycket elkraft som möjligt. Då tänkte jag, att är det så att de flesta inte räknar med att vi ska existera här på jorden så mycket längre till?? Kanske är det verkligen så, att vi bara har en pytteliten stund kvar här, och därför blivit programmerade för att jobba på så fanatiskt?? Annars kunde man ju tänkt sig att vi skulle spara ....., om nu någon händelsevis fortfarande känner till det ordet. Men det är en otroligt helig ko det här, att vi absolut inte ska ha några tankar på att dra ner på någon form av konsumtion. Eller ifrågasätta något av vårt överflöd. Någon uttalade, att om vi nu här inte säkert visste att vi skulle ha tillgång till hur mycket energi som helst, så var det osäkert om man kunde ha industrier igång här hemma. (Han nämnde inget om all den verksamhet vi redan har utomlands p.g.a. att det fortfarande går att hitta så otroligt billig arbetskraft ute i världen). Kanske är jag en förtappad bakåtsträvare som tycker att vi kunde prioritera att få njuta av allt det fina vi har här några århundraden eller t.o.m. årtusenden till. Känns inte som det är möjligt med den takt vi har idag. Å andra sidan får man ju intrycket av att alla (de flesta) vill leva så länge som möjligt. Bara det tycker jag då hade varit en anledning till att skapa en mer harmonisk miljö. Fast man ser förmodligen ändå bara till sin egen levnad, som man hur man än förlänger den, ändå är ganska begränsad. Barn och barnsbarns överlevnad (efter egen död) tar man inte med i beräkningen. Och egen eventuell återfödelse diskuterar vi överhuvud tagit inte, så allt blir starkt tidsbegränsat. Själv tycker jag det är en väldigt intressant fråga hur vårt liv på jorden ska fortsätta att utveckla sig. Vi har ju möjligheter att uppleva lycka genom våra kroppar. Vakna på morgonen, och känna livslusten. Gå ut och njuta av sol, träd, blommor. Eller av att vandra runt i ett stilla regn. Eller, om vädrets makter är alltför barska, kura med en god bok i soffan, eller själv måla något vackert.Jag tror ju att vi är här på jorden för att fullborda en process, att vi som människor ska få full förståelse för universums kemligheter. Förstå allt om matematik, om uppkomsten av liv o.s.v. o.s.v. Det är här jag tänker att tiden kanske verkligen är begränsad, p.g.a. något helt utanför vår kontroll. Men tänker jag lite längre till känns det mer som om det är vi själva som begränsar. Genom att vilja ha allt här och nu. Inget med att, när vi nu har en så härlig värld, att vi skulle kunna suga längre på den karamellen. Jovisst vet jag, att vi alla ni finns, som jobbar för utrotningshotade djurs fortlevnad. Alla ni som på olika sätt jobbar för att skapa ett mer ekologisk hållbart samhälle. Jag är lycklig för att alla ni finns, och glat varje gång jag möter någon av er. Men det känns ändå som om krafterna som jobbar för att vi ska göra snabba vinster är större. Åtminstone går de fram utan hänsynstagande. Allt för att nå stora, snabba, ekonomiska vinster. Ändå vet ju alla att pengar endast är till för att fördela resursserna. Till för att de som uppnått olika sorters maktposition ska kunna bestämma vem som ska få vara med. Alla vet vi också, att den dag jorden är skövlad och inget friskt vatten finns, då jälper inte pengarna. Det är stora frågor. Orkar man inte riktigt härbergera dem kan man gå ut och se hur världen ser ut är och nu. |
|
T.o.m. här nere i söder har vi haft snö i stort sett hela januari. Väl mött. Ingrid |
|
|
|
|
17.januari 2006. Att blicka framåt. Så har vi tagit de första trevande stegen in i det nya året. Lite högtidligt är det att dra upp de allra första riktlinjerna. Man kan lätt föreställa sig det nya året som ett helt blankt vitt papper. Eller som en målarduk, där man ska sätta dit de allra första penseldragen. Vi vet ju alla att Livet är inte alltid bara Yes. Yes. Yes! Ofta kostar det på att se framåt. Kanske är det så mycket tungt att dra runt i vardagen, att framtiden blir något väldigt diffust. Visst ska vi leva i vardagen. Det är där vi befinner oss, och egentligen det enda vi riktigt kan överblicka. Men lite mer balans i våra liv får vi allt genom att ha en vision om framtiden. Annars är det lätt till, att den dag när vi inser att vi blir tvungna att göra en summering av våra liv. När vi plötsligt inser att livet inte är evigt, att vi då tänker: Oj, var livet bara detta ......?? Så viktigt, viktigt tycker jag det är att ha en VISION framför sig. Att du, som du ser på bilden här nedan hela tiden är med och aktivt skapar din Framtid. Lite extra tycker jag att man har tid de här kalla och mörka januaridagarna, att syssla med dessa tankarna. Samtidigt som vi, när vi gjorde bokslut för det gamla året, kanske lyckats göra oss av med sådant vi inte ville ha med in i det nya? Och på så sätt skapat utrymme till det nya, friska. För vissa är det väldigt lätt att satsa framåt. Så är det när man har en grundtrygghet i sitt liv. För andra kostar det på så otroligt mycket mer. Om du t.ex. inte blev bekräftad som barn. Då får du börja med små, små steg, och samtidigt stärka plattformen under fötterna. Men visst är det så, att så länge vi har hopp om framtiden, så blickar vi också framåt. Kanske kan du få ut lite av att studera trädet nedan. Du ser att du får näring av det som du redan upplevt. Även sådant som från början var jobbiga upplevelser, kan efterhand förändras till näringsrik mylla. Vidare ser du hur du hela tiden påverkas av de människor och sysselsättningar du omger dig med. Så förstås hela tiden viktigt att göra medvetna val. Har du svårt att finna Din vision , eller att hålla den klar framför dig, kan det vara en god anledning till att beställa en tid. |
|
|
|
|
|
|
31.december 2005 Om julen. Jo, jag gillar julen i stort. Eftersom jag är vuxen gör jag precis som jag vill med julen, så det vore förmätet att klaga. Jag har inte heller några traumatiska jular att blicka tillbaka på. Tvärtom är min barndoms jular som vackra pärlor på ett halsband. Just julafton var en så speciell dag, att den urskilde sig från alla andra dagar. Alla rutiner - utom att sköta djuren - försvann den dagen. Än idag kan jag exakt gå in i känslan som infann sig när julgranen bars in på förmiddagen, och jag och min bror klädde den. Så var vidare hela dagen en fest, med sina alldeles egna rutiner. Alltihop kulminerade med kvällens julklappsutdelning. Min jul idag har inte längre någon koppling till religionsutövning. Visst förmedlade mina föräldrar till mig att det fanns en Gud. Men den Guden fanns inte mer i kyrkan än på andra ställen, inte heller fanns han mer för att det var juletid. Jag minns när jag var riktigt liten att min mor ibland läste något julevangelium i samband med att vi tände adventsljusen, men det försvann någonstans på vägen. I kristendomen är ju julen till för att fira Jesus födelse. Något fel i att göra det kan jag inte se, men jag har inte något behov av det. Annars är Jesus absolut den i Bibeln som betyder mest för mig. Men mångas tolkning av honom har gjort mig besviken. T.ex. att han dog för våra synder ...?? Det kan jag inte få ihop. Istället ser jag det som om hans förhoppning var, att vi också skulle vara sanna och äkta rakt igenom. Att inte vi heller skulle vika undan för det vi tror på, utan stå upp för det ända fram. Tillbaks till årets julafton. På ett sätt var den väldigt lik min barndoms julaftnar, men också olik. Olikheten bestod i att vi var fler, två familjeer sammanslagna hemma hos barnbarnet. Riktigt hög mysfaktor hade vi. En annan olikhet var överflödet. Eftersom vi alla var duktiga knytkalasdeltagare, blev matutbudet väldigt rikligt. Likaså blev barnens julklappshög under granen försvarlig. Så det gick inte riktigt att hålla dem borta. All världens barn - de hungriga, sjuka, föräldralösa, övergivna, utlämnade. Storögt tittade de på alla julklappar, deras magar knorrade när de såg de dignande faten. Men de nådde inte riktigt fram. Vår fest var inte ämnad för dem. Kanske såg inte de andra dem. I alla fall nämde vi inte dem. Inte jag heller. Så kommer förstås frågan om jag ifrågasätter mitt julaftonsfirande. Det gör jag, men ändå vill jag ha kvar alla ingredienserna. Jag, som annars inte precis lever något medelsvensson-liv, hoppar plötsligt in i det allra mest medelsvenska. Jag älskar hela min familj. Mina barn som är så väldigt olika, men alla så fina, fina, fina! Så faktiskt gör jag med glädje min roll i julens skådespeleri. Året har tillräckligt många andra dagar där vi alla gör våra egna saker. Något som är väldigt centralt för mig i julens koncept är granen. Redan när jag var liten satt jag och tittade på granen. Ljusen suddade ut sig och öppnade upp för drömmar och fantasier. Granen är en röd (eller grön och röd) tråd, som löper genom hela mitt liv. Min gran idag är inte identisk med barndomens, men förvillande lik. Ljusen behöver inte sudda ut sig särskilt mycket förrän alla granar blir ett. Tid och ålder är inte viktigt längre, jag bara är. Alla drömmar vävs samman i ett enda stort mönster, där Kärleken är det absolut viktigaste. Med mina gärningar vill jag vara ett inslag i den väven. Kanske vill du också? |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
19. december 2005 Vad ger en behandling? En som var på behandling här om dagen sade plötsligt att han kände sig nyfiken på hur andra upplever en behandling hos mig, och vad de får ut av det. Då kunde jag bara hålla med om att det är en mycket intressant frågeställning. Jag brukar säga. att om någon stod här utanför och intervjuvade tio olika människor som kom ut härifrån, så skulle förmodligen de tio berättelserna om vad de upplevt bli så olika, att man inte riktigt skulle tro att de varit på samma ställe. För det är ju så, att om du kommer hit, så är det just din smärta vi berör. Just dina livslögner vi så försiktigt börjar ifrågasätta. Det är alltså så att mina behandlingar är inte någon vanlig muskelmassage, utan berör betydligt djupare. D.v.s. om du vill. Faktiskt är det så, att jag inte kan - eller vill - föra upp de känslor i dagen, som du (ditt undermedvetna), inte är mogen för, eller beredd på. Första behandlingen handlar det ju mycket om att vi ska lära känna varandra. Bara det att klä av sig hos en vilt främmande människa är förstås lite jobbigt. Efterhand som du blir tryggare och tryggare kan det ske mer och mer under behandlingen. Det är verkligen också väldigt olika vad man vill ha ut av en behandling. Någon är väl i fas med sitt liv, kommer hit glad i hågen och kastar upp sig på bänken. I det fallet är det ingen smärta som ligger och pressar på, utan behandlingen blir ren avkoppling och njutning. Om du intervjuade just honom eller henne skulle du få höra att här inne möter man någon som kan trolla med din kropp. Så kommer den som har fibromyalgi eller någon annan typ av värk. Här ligger mycket smärta redan uppe i dagen, och säkert är en hel del av det som ligger djupare också färgat av smärta. Så när denna personen kommer ut blir det ingen berättelse om rosenmoln. (Får förstås tillägga att i det här fallet jobbar jag inte bara med behandling.) Sen kommer kanske den som går och ältar något inom sig. Det kan vara att behöva göra ett val, ta ställning till något. Eller att man blivit orättvist behandlad. När denna personen under behandlingen uttalar sina problem högt, så upptäcker han eller hon plötsligt att lösningen egentligen var ganska enkel. Vid denna intervju skulle du få höra att hit går man om man behöver få struktur på sig själv och sitt liv. Så genom de här exempler förstår du nog att det är dina individuella upplevelser det handlar om. Det är din alldeles egen historia med all smärta och gläde som vi berör. Då förstår du vidare hur olika berättelserna skulle bli vid de tänkta intervjuerna. Om du fortsätter att komma hit på behandling, är det inte särskilt ovanligt att man når ner till barndomsupplevelser. De flesta av oss har ju rätt mycket lycka med oss, men vissa smärtsamma kränkningar har vi alla. Och en del av oss har mycket smärta och kränkningar. Mitt mål när jag jobbar är inte att dröja kvar vid det barn du en gång var. Utan att utifrån det barn du var förlösa din vuxna identitet. Detta är förstås väldigt personligt, så egentligen finns inte ens två identiska berättelser. Är du sugen på din din historia, och din framtid. Då är du välkommen och beställa en tid! Första bilden här på Aktuella reflektioner visade soluppgången efter en av de kortaste nätterna. här ser du hur himlen idag på morgonen färgats röd för att ge oss en av de kortaste dagarna. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
29. november 2005 Jag tror .... Först och främst så tror jag att människor genom alla tider - så länge vi varit människor - funderat över hur de stora sammanhangen hänger ihop. Hur mycket det här har varit accepterat har säkert, som så mycket annat, gått upp och ner. Just nu är det ju inget som prioriteras eller uppmuntras. Idag ska du dels tjäna pengar, dels konsumera, så att allt vi byggt upp kan hållas igång. Ändå föreställer jag mig att åtminstone några stycken går med de här tankarna. Tidigare - och även idag på många håll - är det olika religioner som stoppat kreativa tankar om vår existens. En rädsla för ett friskt, starkt folk, som kunde genomskåda kyrka och ledare, är en rätt given orsak. Religionsmakarna har utnyttjat massans beov av att ha något att hålla sig till. Och skapat "sanningar", och satt upp stängsel runt människorna, så de inte går ut och växer sig starka i sig själv. Nu anser jag inte att religion och kyrka bara behöver vara fel, tvärtom måste ju filosoferandet över livet få utrymme. Det är präster och andra ledare som behöver ändra inställning. Först och främst våga tillstå att de inte har sanningen, vidare våga lyssna till församlingsmedlemmarnas tankar. Vidare är ju kyrkor, gamla som nya, fantastiska lokaler. De borde användas mycket, mycket mer. Sång och musik är ju givet, och meditationssamlingar. Men även skådespel - dans, kanske för att förmedla känslor. Som jag ser det är kyrkans viktigaste uppgift att stå för kärlek och mänsklighet. Därmed kan alla förbud slopas. Men vad tror jag nu om de stora frågorna. Jo, jag tror att vi funnits - varit med här redan från början av vårt solsystems skapande. I vilken form vet jag inte, kanske bara som en del av Gudskraften. För nog är allt som finns och lever på vår jord en del av Gud. Jo, jag tror att vi alla är en del av den intelligens som byggt upp planeterna i solsystemet, som rättat in alla i sina olika banor. Stor matematik krävs förstås för detta, som inte särskilt många enskilda människoväsen i dag behärskar. Men nog är det så med människorna, att vi alla, i den form vi är idag, bara förmår greppa en liten del av helheten. Så vi som inte greppar den övergripande matematiken, kan vara bra på andra saker. Jag tror vi varit med genom hela utvecklingsfasen, t.ex. när vårt klot var en enda glödande massa. När Mars och Venus kanske inte var så karga och sterila som idag. O.s.v. Vidare tror jag vi var med och fixade alla tillgångar som finns, t.ex. grus och sten, stenkol, oljekällor. Kanske, kanske om du är den mer jordnära typen, att du kan tänka dig den här insatsen? Som sagt var vi inte människor då, utan bara en del av den skapande Gudsenergin. Men idag har vi i högsta grad en egen vilja, och i vår fysiska form har vi även möjliget att utföra det vi tänker. Utan tvekan står vi vid en mycket kritisk punkt idag, om vi verkligen är mogna att förvalta vårt pund? Förmodar att Gud har hjärtat i halsgropen ibland. Eller vet han, att vi hans barn, ska klara det??? Precis lika intressant som det är att själv formulera sådana tankar, lika intressant är det att få höra vad du formulerar för tankar! |
|
|
|
|
|
Kanske vill du sätta dig i en kyrka för att meditera över detta. Eller söker du dig hellre till en miljö som här på bilden. Väl mött. Ingrid |
|
|
|
|
17. november 2005 Vem mår bra? Man läser undersökning på undersökning på undersökning på det här temat, alltså vem som mår bra, vem som kan hantera sitt liv, och vem som blir sjuk, eller vem som står i riskzonen att bli sjuk.Man blir serverad forskningsrapporter från alla möjliga infallsvinklar. Någon tittar på kosten, vissa på bara ett enstaka livsmedel. Andra tittar på individens psykosociala situation, allt utifrån forskarens egen horisont. Ingen av de här forskningsrapporterna visar på något övergripande svar, var och en är bara en liten tårtbit av verkligheten, ibland pytte-pytte liten. Nu hade ju t.o.m. någon forskat i om man orkade ta till sig alla alla larmrapporter som kommer fram genom forskandet. Det gjorde man alltså inte särskilt mycket längre ..... Och egentligen kan ju varje individ med bara ett litet uns av sunt fornuft räkna ut vad som är bra eller inte. Om du nu lärt känna mig lite grann, så är jag ju så att jag vill se helheten. Jag vill kunna ge dig något som du har praktisk, funktionell nytta av. Om jag nu ändå ger dig något "onyttigt", så vill jag absolut inte ge dig något torrt, knastrigt som bara flaxar förbi. Då vill jag hellre ge dig något du blir berörd av, och allra helst något som väcker liv i ditt eget känsloliv och aktiverar dina tankar. Får dig att börja ta ansvar för dig själv och ditt liv. Nåväl, det jag tänkte skriva om i dag, var egentligen en liten enkel sammanställning om vad som kan göra att du mår bra. Att ha något att hålla sig till, något att tro på. Du som har en personlig tro om livets sammanhang, du har en bra bas. Om du tror att något eller någon hjälper dig på livets stig blir du trygg. Tror du dessutom på din egen kraft blir du inte omkullblåst i första ronden. När man ser hur många som t.ex. söker på ordet horoskop på internet, så förstår man att det finns en väldigt stor törst att finna något att hålla sig till. Att kunna känna harmoni med de man lever ihop med. En livspartner som ger dig energi är förstås fantastiskt bra. Men en ensamstående, som aktivt valt att leva så, kan också må mycket bra. Hon eller han har ju all möjlighet att söka de vänner och sammanhang som stimulerar. Vare sig vi är sambor eller ensamstående, så är den största energitjuven att vi låter människorna omkring oss utnyttja oss, eller rent av trampa på oss. Att kunna påverka på jobbet. Om du nu först och främst är lycklig nog att ha ett jobb, så tillbringar du mycket av din vakna tid där. Kan du inte känna där att du blir sedd och hörd och tagen på allvar, så mår du dåligt. Men om din chef litar på dig, ger dig utmaningar och lyssnar tillbaks på dig, så mår du bra. Enkelt, enkelt. Eller? Att ha en identitet. För de flesta är detta ju faktiskt att kunna säga att man har ett jobb. Många gånger har jag sett skammens rodnad lägga sig runt någon, när han eller hon ska förklara om arbetslöshet, och kanske än värre sjukpensionering. Dock inte alla. För vissa är det kanske så att just den här situationen ger dem möjlighet att hitta sin sanna identitet. Att inte behöva oroa sig för sin överlevnad. Givetvis, om din energi går åt att oroa dig för om du kan betala dina räkningar. Eller om du ska få ihop till nya vinterkläder till barnen. Då kan du inte må bra. Så en ordnad ekonomi är en förutsättning. Att äta och leva sunt. Förstås. Hörde precis på Radio Kristianstad att man i Kristianstad hade behov av många fler kontaktpersoner till psykiskt sjuka. Förmodar man är sådan helt ideellt. Kanske man kunde tänkt sig att samhället gjorde ett så djärvt grepp, att föra över några av forskningsmiljonerna, och ge dem till sådan verksamhet??? |
|
|
|
|
|
Kanske behöver du en sådan här trollskog, på riktigt eller på låtsas. Att då och då återvända till för att rena dina tankar. Väl mött. Ingrid |
|
|
|
|
3. november 2005 Att ta ansvar. Såg nu häromkvällen filmen Ondskan, som är baserad på en roman av Jan Guillou. Huvudpersonen är 16-årige Erik, som blivit relegerad från sitt läroverk p.g.a. ett våldsamt slagsmål. Att Erik har så mycket aggressivitet beror på att han under många år blivit mishandlad av sin styvfar. Detta är ju ett oerhört grovt svek, att en ung pojke inte får känna sig trygg i den familj där han växer upp. Mammans svek, som är minst lika stort, när hon låter misshandeln fortgå år efter år. Rektorn och lärarna, som trots att de vet vad som försiggår i hemmet, inte gör något annat än relegerar pojken.... Mamman var ändå inte helt handlingsförlamad, utan fixade en plats åt Erik på en internatskola. Detta blev dock närmast ur askan i elden, då här rådde något som kallades kamratuppfostran. De som gick sista året på gymnasiet "fostrade" de yngre, t.ex. genom att de skulle utföra helt meningslösa sysslor. De använde sig också av mycket grovt fysiskt våld. Allt skedde helt öppet, ingen lärare ingrep någonsin. Trots att alla kan se att detta är helt förkastligt, kan man tyvärr dra vissa paralleller till dagens grundskola. I alldeles för många klasser är det eleverna som styr. Ofta, ofta förundras jag över att vi människor har så svårt att upprätthålla den "lagoma" balansen. Bara för att vi avskaffat spöstraff och slag med linjal över fingrarna, behöver vi väl inte tappa greppet helt? Hörde precis på radion att skadegörelserna på grundskolor i Ängelholm i stort sett upphört sedan man satt upp övervakningskameror. Visst, det är förstås ett sätt att lösa problemet, men om man tänker ett steg längre är det fantastiskt att man ska behöva ta till en sådan opersonlig lösning för att uppnå resultat. Känns som vi svikit på ett tidigt stadium, när det överhuvudtaget kunde bli aktuellt för barnen att göra åverkan på sin egen skola. I alla fall har vi inte lyckats få barnen att förstå att vi alla skall hjälpas åt att akta och vårda det vi har. Tyvärr tror jag inte att barnens behov att förstöra plötsligt skulle upphöra med hjälp av övervakningskamerorna. I stället misstänker jag att de flyttar sin förstörelselusta och brottsbenägenhet till andra arenor. Nu är det förstås inte bara skolan som sviker barnen. Många av dagens skadegörare har det fortfarande hemma, som Erik hade det på sin tid. Men det vanligste sveket är nog att vi helt enkelt inte finns där när barnen behöver oss. Många föräldrar är plötsligt så uppe i sina jobb och andra aktiviteter, att de helt enkelt inte märker att barnen behöver dem. Dagis och fritids i all ära, men det är ju trots allt hemmet som bör vara den tryggaste basen. Några som ofta blir förlorare är de barn som hela tiden ska skifta boende mellan mamma och pappa. Som barn är det så mycket man ska lära, och fördigheter man ska erövra, så då behöver man sin energi till det, och inte till att hela tiden flytta. Nu tror jag inte föräldrarna själva är kapabla att lösa den konflikten, utan man får hoppas att någon annan vuxen ser när detta blir för belastande för barnet. Och att den som från samhällets sida ska hjälpa ett sådant barn, verkligen gör det utefter barnets bästa, och inte bara tillfredsställer den förälder den känner mest sympati för. Vidare att hjälparen blir en konkret person, som barnet själv kan kontakta när det känner att det behöver. När jag föddes var både mina morföräldrar och mina farföräldrar döda. Idag kan jag se att det var en stor brist, att jag inte hade något alternativ till mina föräldrar. Därför försöker jag nu att grundlägga en god kontakt med mitt barnbarn, så att jag förhoppningsvis kan fortsätta att finnas för henne under hennes uppväxt. Kanske har du också något litet barn, som du finns för och ställer upp för? |
|
|
|
|
|
Nu har de flesta träden tappat sina löv, men för bara en vecka sen var naturen så här underbart vacker! Väl mött. Ingrid |
|
|
|
|
17. oktober 2005 Dags för fattighus. Eller om du vill kalla det något annat får du gärna det, bara vi kan ordna det. Jag läste nu i dagstidningen om de hemlösa i Helsingborg. Och jag tycker som så, att om vi ska tala om verkliga skamfläckar på ett samhälle, så är att låta de fattiga driva omkring utan mat och husrum något av det värsta. Vi har då tappat förmågan att fördela, vi dömer ut vissa, och vi ser till att skaffa oss själva egna resurser först. Ibland oproportionerligt stora. Skall man ha ett fattighus måste man förstås först och främst ha ett hus. Det får vara ett stort hus eller en gård. Jord måste finnas till, en stor trädgård eller lite åkermark. Huset måste ha fungerande värme, ett rejält kök, rinnande varmt och kallt vatten och en tvättmaskin. För övrigt när det gäller inventarier till huset tänker jag mig att allmänheten står för detta. På så sätt att när vi ska slänga något kontaktar vi först närmsta fattighus för att höra om de har användnig för det. Allt från sängar och andra möbler till kläder, lakan, handdukar, gardiner mm. Husgeråd har de flesta lite för mycket av och även datorer och TV-apparater får vi över ibland. Vad som framgår i tidningen så är det så att i stort sett allt som görs för de hemlösa görs av frivilliga. Jag är i och för sig för att den enskilda individen ska ta så mycket eget ansvar som möjligt. Men att se till att någon form av bostad finns för alla medborgara måste falla inom det allmännas ramar. Jag anser att alla som av en eller annan anledning står utan bostad skall kunna få en säng på ett fattighus. Givetvis måste man sköta sig när man är där. Tänker mig att varje hus har sina reglar, och kan inte den behövande följa dessa får han eller hon förstås gå igen. Någon direkt personal skall inte behövas på fattighusen. En samordnare bör räcka, annars får förstås de boende utföra alla de uppgifter som finns. Tänker mig att när ett fattighus varit igång ett tag, att det blir självförsörjande så långt det går med grönsaker och rotfrukter. Gärna lite höns, och varför inte en hushållsko. Bland dem som råkat bli hemlösa finns förstås alla sorters människor. Någon kan snickra, andra kan odla, vissa är bra på att laga mat och städa, någon kan sy, någon förstår det tekniska o.s.v. Så nog skulle det bli ordning på hus och boende. Som det är idag på vissa orter, med ställen där hemlösa bara får vistas under dagen, eller under natten, är förstås helt otillfredsställande. Nu är det givetvis meningen att de boende så snart som möjligt ska återgå till ett "vanligt" liv med eget boende och jobb. Så knuten till verksamheten måste också finnas någon som hjälper dem att få struktur på sina liv. Vissa människor är ju dock vad vi förr kallade luffare, och helt ointresserade av ett ordnat liv. De tycker jag kan få fortsätta ströva fritt den varma årstiden, och på vintern bo - och jobba - på ett fattighus. |
|
|
|
|
|
|
|
|
Kanske är det sådant som ett fantastiskt morgonmoln, som den genuine luffaren njuter av att titta på. Det gör i alla jag, även om jag bara har 12 utomhussteg till jobbet. Väl mött. Ingrid |
|
|
|
|
4. oktober 2005 Att vara en iakttagare. Nu är det i första hand mig själv jag tänker på när jag skriver den här rubriken. Så länge jag kan minnas har jag tagit in min omvärld, och bildat mig en uppfattning om det jag ser. Min egen uppfattning. När jag var riktigt, riktig liten, runt fyra, berättade jag glatt om det jag såg, och även om mina egna slutsatser. Vid den här tiden kände jag att jag fick full uppskattning för det jag förmedlade. Men redan vid fem - sex var de vuxna inte längre lika intresserade av min klargörande analys. De vuxna var till största delen mina föräldrar, då mor var hemmafru, och det enda jag deltog i var söndagsskolan. Så här i efterhand förstår jag, att till stor del berodde motviljan på att jag inte bara uppfattade vad de sade, utan vad de tänkte och kände. Och det var förstås inte populärt att jag satte ord på det, när inte de själv gjorde det. På så sätt blev jag en tyst iakttagare. När jag sen började skolan kunde det hända att jag hörde min mor säga till någon: att det är tråkigt att Ingrid aldrig berättar något när hon kommer hem ... Vad hon inte förstod var att hon trampat på mitt förtroende. I det här läget tror jag många stänger av det de intuitivt uppfattar, och helt och hållet flyttar över till världen där vi spelar de roller vi blir tilldelade. Och efter ytterligare ett tag märker man nog inte alltid att det är ett spel. Jag lärde mig också reglerna och koderna, men stängde aldrig dören till att iaktta - och ifrågasätta. Kan väl säga att jag levt i två världar, och mina medresenärer på livets väg har inte ofta fått del av min inre värld. T.ex. på sjuksköterskeskolan var jag en typisk iakttagare. Egentligen är jag inte alls någon vårdande person, men många av mina kurskamrater var verkligen det. Och inget tvivel om att de ääälskade att få komma ut på avdelningarna. Men för mig var det mycket jag ifrågasatte. Jag kunde tycka det var opersonligt, kargt och sterilt med de stora vitmålade salarna. Förutom det vita var det mycket metall, det blev väldigt kallt. Men det värsta var nog att man inte pratade med patienterna, vare sig om varför de blivit sjuka elller något annat viktigt. Allt sånt resonemang skede över deras huvuden. Många gånger var kommunikationen mellan personalkategorierna också väldigt dålig. Sjuksköterskorna var ofta mer eller mindre rädda för läkarna, och sjukvårdsbiträdena för avdelningssköterskorna. Trots det här tvivlade jag nog aldrig riktigt på att jag kommit rätt i mitt yrkesval. Jag har inte heller bara fortsatt att vara en tyst iakttagare. I och med jag slog in på den alternativa vägen, kunde jag börja jobba på det sätt som mitt inre talar om för mig att göra. Jag är ju inte den som står och skriker på barrikaderna. Kanske jag blivit det om jag inte blivit tystad som barn? Inget att grubbla över idag, nu är jag helt enkelt stolt över att jag gör det jag gör. Lite trist var det när jag för några år sen var på återträff med mina gamla kurskamrater, när jag kände att en del såg mitt val att jobba alternativt närmast som ett svek. Som om jag var en Judas som svek min mästare och gick till fiendelägret. Men så är det ju ofta när man gör annorlunda saker. Hör du också till dem som har en iakttagare inneboende? Eller kanske du inte riktigt tänkt så här, men nu blivit lite nyfiken på om det kanske bor en sån i dig? Och hur den i så fall ser på världen. |
|
|
|
|
|
Små saker finns alltid att iaktta! Väl mött. Ingrid |
|
|
|
|
21. september 2005 Skyddad eller oskyddad Såg för ett tag sen Ciderhusreglarna på TV. Den här filmen har ju några år på nacken, så jag förmoder en hel del av er har sett den. Skulle inte just du ha sett den , vill jag varmt rekommendera dig att göra det. Den tar nämligen upp de mest basala grundpelarna för empati oss människor emellan. Fast nu dagarna går, så kommer filmen fortfarande upp i mitt medvetande lite då och då. Så lika bra att skriva något om vad den förmedlade. Handlingen är förlagd till 1940-talet i U.S.A. En stor del utspelar sig på ett barnhem. Men inte bara ett barnhem, utan det var också ett ställe dit mödrar kom för att föda - och lämna - sina barn. Jag tror det hör till något av det mest vidriga man kan råka ut för som kvinna, att behöva lämna det barn man nyss fött fram. Det strider totalt mot vad naturen tänkt sig. Det här med att ta hand om de barn vi sätter till världen, har ju genom tiderna inte varit helt enkelt. Kyrkan hade makten, och såg till att de barn som föddes inom äktenskapets ramar var helt okej. Medan de våldtagna kvinnorna, de som utnyttjades av sin husbonde, de som verkligen behövt hjälp, de blev lämnade till sitt öde. Väldigt trist är det ju att religionen och kyrkan, som väl från början var tänkt att värna om de små och fattiga, istället ofta blev en sammanslutning där de välbeställda höll varandra om ryggen. Åtminstone, om jag fattat Jesus budskap rätt, så stötte han inte bort någon. "Låten barnen komma till mig" har fastnat i mitt medvetande. Jag är också fullständigt övertygad om att Jesus inte gjorde skillnad på "äkta" eller "oäkta" " barn. Nåväl, läkaren här på barnhemmet hade också en kärlek som räckte till alla barn som kom. Även om hjärtat räckte till hur många barn som helst, så gjorde inte det fysiska utrymmet det. Därför kom adoptivföräldrar dit och valde ut barn åt sig. Smärtan måste ha varit närmast outhärdlig när man kände att barn tvingades följa med föräldrar, som med största säkerhet skulle komma att utnyttja dem .... På ett eller annat sätt. Inte bara förlossningar skedde på hemmet, utan även aborter utfördes. Detta stred förstås mot lagen, ändå gjorde läkaren det. Man förstod att han sett tillräcklligt många som skadat sig själv, t.ex. med mer eller mindre vassa föremål uppkörda i underlivet. Därmed kunde varken mor eller barn räddas. Så under rådande förhållande var aborter absolut motiverade. Annars är jag ingen anhängare av aborter. Därtill har jag mött alltför många kvinnor som inte lyckats läka såren (i själen alltså). Kanske är det så att det är svårt att komma vidare med sorgearbetet eftersom det är så uppblandat med skuld. Och kanske också en längtan - efter det som kunde varit. Jag skulle önska att vi kunde åstadkomma en så öppen kommunikation med våra ungdomar, att åtminstonde inte de blev ofrivilligt gravida. Idag kan vi i alla fall inte skylla på brist på preventivmedel, eller kunskap. Hösten närmar sig, och förkylningar och andra infektioner kommer mer och mer. Väldigt bra är att ha ett husapotek som täcker de åkommer du och din familj brukar drabbas av. Är du intresserad av det går det bra att beställa en tid. |
|
|
|
|
|
Visst är det härligt med en regnbåge, som man kan önska sig något av. Här t.o.m. en dubbel. Väl mött. Ingrid |
|
|
|
|
13.september 2005 Lika eller olika ? För ett tag sen hamnade jag i en diskussion om ifall det kunde vara bra med skoluniformer. Min man tyckte det var en bra idé med likadana kläder för alla. Då behövdes det inte läggas energi på det yttre, utan energin kunde användas till skolarbetet. Min första tanke var också att det här hörs väldigt bra, kanske kunde det även minska mobbningen. Men ganska snabbt kände jag, att nej ..., jag vill inte sätta alla i samma fålla. Alla olika individualiteter måste få full möjlighet att uttrycka sig. Bara några dagar senare hörde jag på lokalradion, att det handlades som aldrig förr inför skolstarten. Så tänkte jag igen, skulle nog kanske, valt det andra alternativet med uniform .... Man intervjuade barn ute på stan, och de var väldigt, väldigt medvetna om vilka kläder de skulle köpa. Men det var inte bara kläder det gällde, lika viktigt var skor, skolväskor och mindre tillbehör som pennor och suddin. Så uniform skulle nog inte riktigt hjälpa. Tillkommer ju även de lite dyrare grejerna som mobiltelefoner och MP3-spelare, och vilka låter man har i den. Kanske en häftig cykel. Men vem har egentligen ansvaret för all överkonsumtion? En liten bit av ansvaret måste ju de ha som bjuder ut alla varorna. Men de är väl mest glada att vi köper, så att de kan tjäna pengar. Och om vi köper så måste väl behovet finnas?? Resonerar de (ni) så? Föräldrarna har givetvis ansvar - för vilka värderingar de ger sina barn. Men lätt är det inte för den delen av föräldrarna, som hamnat i ett köpberoende. Av de 60- och 70-talister som har barn i skolåldern idag, finns ju en del som fastnat i den fällan. Väldigt snabbt kommer deras barn också att tycka att det är häftigt att hela tiden handla nya grejer. Så har vi de föräldrar som egentligen inte vill köpa allt som barnen tjatar om, men inte klarar att stå emot. Tror kanske att deras barn slipper mobbas, om de har samma grejer som "alla de andra". Förmodligen i denna föräldragruppen vi hittar flest anhängare till skoluniformen. Slutligen har vi de starka föräldrarna, de med självförtroende. Som därmed orkar ge sina barn ett annat värde än det som sitter i prylarna. Föräldrar som finns för sina barn, verkligen lever tillsammans med sina barn, och pratar med dem. Allra, allra mest bekymrad blev jag ändå när jag sen i lokaltidningen läste att samma problem fanns i riksdagen ... Var en insändare som ville ha en gemensam ledamotsdress!! Från min horisont sett är det helt horribelt, att de vi valt till att fatta de stora besluten i samhället befinner sig på sandlådenivån, eller lägre.Att de överhuvud taget lägger energi på att trakassera varandra ... Men, men, men - jag tror i alla fall på den dag, när vi alla (även om det dröjer) kan behandla varandra med fullständig respekt. Trots alla olikheter. |
|
|
|
|
|
|
|
|
Sommaren fortfarande här! Hoppas du också hinner med att vara ute, och ladda batterierna lite till inför hösten som väntar . Väl mött. Ingrid |
|
|
|
|
1.september 2005 Egentligen helt otroligt ..... Vi kan så mycket idag. Vi kan prata med varandra fast vi befinner oss på varsin sida av jordklotet, om vi har varsin fungerande telefon förstås. Vi har erövrat datatekniken. Visst är det fantastiskt att så fort jag lagt ut min reflektion på nätet, så kan alla med en internetuppkoppling läsa den!! Det är så mycket vi klarat av att göra. Inte nog med att vi flyger kors och tvärs runt klotet med flygplan, vi skickar även ut astronauter i rymden. Sen lyckas vi t.o.m. att plocka hem dem igen (i alla fall för det mesta). Vi åstadkommer fantastiska byggnadsverk. Här har vi t.ex Öresundsbron, och snart (kanske) också en tunnel genom Hallandsåsen. Vi gör de mest avancerade ingrepp i människokroppen. Det senaste, tror jag , är att skicka in en robot i kroppen, som utför operationer. Visst är mycket av detta otroligt. Men faktum är att vi erövrat all den kunskap som krävdes för att utföra det! ( Kanske för att Eva en gång i Paradisest inte kunde låta bli attt plocka äpplena från Kunskapets träd?). Hur som helst med detta, så kvarstår ändå det mest otroliga. Nämligen att vi all kunskap till trots, ändå så ofta misslyckas med att sköta om oss själva! Vi misslyckas helt med att fördela arbetet mellan oss. Vi är så många! Visst kunde vi väl delat upp arbetet mellan oss? Så att var och en fick göra det den var bra på och tycker bäst om att göra?? Sen är jag övertygad om, att om var och en själv fick känna efter hur mycket man vill jobba, så skulle alla känna sig mer trygga - och kunna prestera bättre. Men jag vet ju att så enkla lösningar inte kan förekomma. T.ex. därför att hela det ekonomiska systemet skulle kollapsa. Vidare misslyckas vi med vad vi ska stoppa i oss. Många äter alldeles för mycket, och en och annan alldeles för lite. Som tur är kan man ju ändra vanor när som helst, och då är det fantastiskt att se hur en kropp kan tillfriskna! Vissa saker är det dock svårare med, t.ex. tänderna. Om det blivit kariesangrepp i en tand, så går det inte riktigt att hela den tanden igen.. Det är också otroligt att tandvården inte ingår i sjukvården. Inte mycket annat påverkar hälsan så negativt som dålig tandhälsa. Allt från djupa kariesangrepp som leder till rotfyllning, till alla konstiga metaller vi går omkring med, och desutom alla tandköttsinflammationer. Men varför är det egentligen så svårt att klara det basala i att sköta sin hälsa? Hur man än vänder på det så kommer man fram till frågan: Är det så svårt att vara människa?? Så svårt att känna sig avskild, att man måste ha något att ta till. Vissa håller sig till en religion, några spelar på hästar, andra äter för mycket, eller dricker alkohol, m.m. m.m.. Annars kommer ju den tiden nu när det är tid att plocka äpplen. Kanske plocker du ett äpple från Kunskapets träd på gott och ont, eller så nöjer du dig kanske med ett vanligt Aroma? |
|
Själv tar jag gärna ett som är odlat utan gifter. Även om jag får dela det med en larv. Väl mött. Ingrid |
|
|
|
|
22. augusti 2005 Kroppen, tillgång och begränsning. Nämnde i förra reflektionen att livet till stor del går ut på att nyttja den kropp vi fått. Faktum är t.o.m. att utan kropp blir det inget liv. Jag vet inte vad du tror, men jag tror att vi existerar redan innan födelsen, eller mellan död och ny födelse. Men då i en annan dimension med en annan frekvens. Som är utan fysisk bindning. Men för att inträda i livet krävs alltså en kropp. De flesta små nyfödda kroppar är ju fantastiska underverk. Ändå är kroppen i början mest en begränsning, duger mest till att suga i sig näring. Den duger också fantastiskt bra till att fånga upp all den kärlek föräldrarna (förhoppningsvis) öser över dem. Relativt snabbt erövrar dock barnet kroppen. Jag önskar från djupet av mitt hjärta att alla barn verkligen får leva i miljöer där de får en chans att till fullo nyttja sina kroppar. Man har ju hört om dagis-förskolor där man t.o.m. tagit bort klätterträdet ....På många liknande sätt skyddar man barnen så långt det bara går. På kort sikt verkar det ju väldigt bra, inga barn som skadar sig. Men när barnen blir tonåringar och vuxna har begränsningen blivit ett faktum. Helt får vi dock inte förkasta de arrangerade aktiviteterna, gymnastik, idrott, fotboll, simning m.m. Men det som saknas här är barnets egen kreativitet. Så har vi de barnen som inte låter sig begränsas. T.ex. de som även i sterila stadsmiljöer skaffar sig en skateboard, och åker överallt där det bara är möjligt. När jag var barn hade jag en tavla över sängen, som föreställde två barn som lekte vid ett brant stup, med en skyddsängel som vakade över dem. Idag är det nog väldigt få som skulle lita till en skyddsängel, men det kändes som mina föräldrar verkligen gjorde det. Det hindrade förstås inte att de undervisade mig om de faror som fanns. På så sätt fick jag en respekt för min utemiljö, t.ex bäcken som var nog så djup på sina ställen. Jag erövrade min kropp, och den blev en tillgång. Helt fri blev jag dock inte. Allt kunde skyddsängeln inte råda bot på, t.ex min mors rädsla för hästar. Så trots att jag älskade min fars arbetshästar, så blev mitt umgänge med dem tyvärr begränsat. Det här visar ju hur viktigt det är att vi vuxna jobbar med våra rädslor, så vi inte överför dem och begränsar våra barn. De som verkligen utnyttjar sin kropps tillgånger allra bäst tror jag är naturfolk, som ostört lever i samklang med naturen. Likadant är det med djuren, om de får leva i frihet. En som för tillfället erövrar sin kropp hemma hos oss, är vår lilla nya katt Elin. Med kattlucka i dörren slipper hon begränsningarna. |
|
|
|
|
|
|
|
|
Tycker du att din kropp är för mycket begränsning, och för lite tillgång? Då är det en väldigt bra anledning till att beställa en tid. Väl mött. Ingrid |
|
|
|
|
9. augusti 2005 Om Identitet. Läste i lokaltidningen en insändare om kvinnors tatueringar. Var skrivet av en man, och han tyckte det närmast var ett helgerån att skända unga, vackra kvinnokroppar genom att injicera bläck i dem. Jo, jag kan också tycka att det känns ..... tragiskt, när något ungt, oförstört, man kan nästan säga perfekt, inte längre får vara så. Men å andra sidan går ju hela livet ut på, att på olika sätt, använda den kropp vi fått. Jag kommer ihåg en intervju jag en gång hörde med Jonas Gardell, där han sa att den första repan alltid är den värsta. Det är sant, när den väl är där, går det lättare att leva fullt ut. Några repor till då och då gör inte så mycket. Nåväl, insändaren vill alltså bevara det oförstörda. Hade väl gått om vi bott kvar i Paradiset, där vi inte ens behövde skyla oss med fikonlöv. Men det gör vi inte, vi lever i en värld genomsyrad av olika sorters rädsla, där alla måste hitta en livboj. Och visst behöver vi våra livbojer, något som stärker identiteten. Tatueringar är ju en stark markering, den ligger under huden och du blir ett med den. Det dröjde förstås inte länge förän insändaren fick svar från en hel hop arga, stolta kvinnor. Annars finns det många andra saker som stärker identiteten. Rökningen är väl för tillfället mest omdiskuterad. Rökning är onyttigt för kroppen, och absolut inget jag förespråkar. Ändå vågar jag påstå att vissa behöver rökningen. Också för att hålla en rastlöshet i schack. En rastlöshet som annars kunde lett till en mycket värre destruktivitet. Jag har själv rökt, men behöver det inte nu. Jag har två döttrar, och båda började röka i slutet av högstadiet. Ingen av dem hade hört till de "populära tjejerna", som ju finns i flesta klasser. Men nu fick de plötsligt en identitet i rökarna. Kanske du tycker att jag, som deras mamma, borde hindrat dem från att röka. Det klarade jag inte, och jag har inte ens dåligt samvete för det, (åtminstone inte nu längre). I stället är jag stolt över att de kämpar sig framåt i sina liv, även om det är helt ordinära saker de håller på med. Idag röker bara den yngsta, men båda har var sin tatuering. Lite mer vardagliga sätt att uttrycka identiteten har vi ju i kläder, smink, frisyrer. Intressant är att se, hur t.ex. någon vägrar gå ut utan rejält med smink, medan nästa bara känner sig utspökad. En känner sig trygg med korta kjolar och urringade tröjor, en annan behöver dölja sig betydligt mer. Kanske vi en dag kommer tillbaks till Paradiset? När cirkeln, eller åttan, sluter sig. Fram till dess får vi fortsätta att LEVA, med allt vad det innebär av slitage på kropparna. |
|
Under tiden kan vi också fortsätta att njuta av allt det vackra som finns här. Väl mött. Ingrid |
|
|
|
|
28. juli 2005 De förstår inte hur dåligt man kan må! Detta uttalande råkade jag precis höra när jag satte på radion. Den som sade det var en "psyk"patient, som tydligen varit sjuk länge. I programmet framgick också att de som sitter vak hos självmordsbenägna patienter inte har någon utbildning. Ofta kan det säkert vara bättre med en som har utbildning, men jag tror inte det är där den stora delen av lösningen finns. Viktigare tror jag är att den som sitter där, kan - som rubriken säger - åtminstone vara i närheten av att förstå hur patienten mår. Inom anonyma alkoholister finns ju de man kallar för nyktra alkoholister till hands för dem som håller på att ta sig ur misbruket. Så de som jag skulle vilja ha till hjälp inom den s.k. psykvården, är de som själv verkligen stått vid randen av någon avgrund. Tyvärr tror jag inte det hjälper att läsa om det... En präst sa i programmet, att som han såg det, var det viktigaste att vara närvarande i deras utsatthet. Tillsammans med de som själv varit sjuka, är det den här sortens människor jag vill ha inom den här vården. Alltså de som verkligen vågar vara närvarande själv, inte bara fysiskt, utom verkligen är där med sina egna känslor. Det behöver inte allts vara en präst, även om det givetvis gärna får vara det. Att vara nära en människa i nöd, ser jag nog som en av prästens allra viktigaste uppgifter. Men eventuell yrkestitel på personen spelar mindre roll. Idag är det tyvärr inte ens rumsrent att säga att man väljer ett vårdande yrke för att man ser det som sitt kall. Ändå är det just de människorna vi behöver här, de som vågar erkänna att de känner sig kallade!! Något jag också skulle vilja se en förändring av, är de lokaler som vården bedrivs i. Jag tror på att flytta ut verksamheter till gårdar på landet. Små enheter med 10-20 patienter på varje gård. Gårdarna skulle sköta sig själva, och alla patienter delta i sysslorna. Så långt som möjligt odla sina egna grönsaker. Så skulle jag vilja ha olika inriktningar på gårdarna. Allt från olika inriktningar med djur, till skapande som måleri, slöjd, vävning m.m. till mer studie- och datainriktade gårdar. O.s.v.. För dyrt säger du!? Givetvis kostsamt i början, men jag tror att "vinsten" snabbt skulle visa sig. Alla vill förstås inte bo på landet alltid. Men jag är övertygad om att alla behöver komma ut i naturen. |
|
|
|
|
|
|
21.juli 2005 Vad stoppar vi egentligen i oss.....! I helgen hade vi besök från Danmark, min mans bror och svägerska. De tillhör dem som på sommaren kuskar runt med sin segelbåt, så vi hämtade upp dem i Skäldervikens småbåtshamn. Många tror kanske, att ska man bjuda danskar på mat, så är det massor med fett fläsk som gäller. Det stämmer i alla fall inte in på våra släktningar. Inte heller dränker de sina sorger i öl eller gammeldansk. Men faktiskt tänkte jag skriva lite om mat idag. När man är ute och handlar kan man ju inte undgå att se vad andra har i sina korgar och vagnar. Sen ska jag inte sticka under stol med att jag tycker det är intressant också! Förra veckan såg jag en kundvagn med flera sirapslimpor, och rätt mycket läsk. Det bästa där var nog en liter filmjölk. Bröd, speciellt det vita, som limpor och franskbröd, är ju väldigt syrabildande. Det ligger också kvar och jäser i tarmarna, och hindrar därmed upptag av sådant som är lite nyttigare. Tillsammans med det vita mjölet är det vita sockret en av våra värsta fiender. Läste just idag om att i färdigfoder för hästar finns också tillsatt socker ... Så nu blir även hästarna feta och får hål i tänderna, plus att de lättare får inflammationer. Faktum är att hästarna mår bäst av gräs och hö eller ensilage, och vi människor mår också bäst på det som kommer från växtriket. Men så tillkommer en annan aspekt, och det är att vi borde hitta ett ekologisk hållbart jordbruk. Idag göder vi grödorna, och det leder också till en försurning. Precis som vi växer det vi odlar för snabbt, och hinner inte med att ta upp mineraler och näringsämnen värda namnet. Så tyvärr blir det så, att även om vi nu äter de här grönsakarna, som skulle vara nyttiga och ge oss det vi behöver, så gör de inte det eftersom de är övergödda. Att vi inte borde ha giftrester i födoämnana tycker i alla fall jag är en självklarhet. Som sammanfattning kanske vi kan komma överens om att det gäller att äta ren mat från växtriket. Utan alltför krångliga tillagningsmetoder. Tänk bara på att inte skaffa dig fanatiska regler för din kosthållning! Är du sugen på att förändra din kost, så kan det vara en god anledning till att beställa en tid. Ett eget litet trädgårdsland tycker jag är härligt för både kroppen och själen. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
12. juli 2005 Om samhället och världen. Så har då västvärlden åter drabbats av ett bombdåd. Att det nu skedde i London under pågående G-8 möte i Skottland känns ju inte som en slump. I så fall kan man tänka sig att förövarna egentligen ville kommit åt västs mäktigaste män. När de nu förskansar sig alltför väl - så får ju oskyldiga sätta livet till. Visst hade det varit trevligare med fredliga demonstrationer. Men det förekommer ju hela tiden, och alla vet hur mycket, eller rättare sagt lite, det ger effekt. Men, visst sitter de stora maktutövarna i en knepig sits. De har nämt ut sig själv till att stå för det - som hela världen borde stå för ....? Det förekommer inte särskilt mycket ödmjukt inlyssnande av vad andra delar av mänskligheten har för värderingar och önskningar. De säger att de - med alla medel, vapen inberäknat, ska bekämpa terrorismen. Men som jag ser det ger de den näring istället. Våld föder alltid våld, och maktutövande föder alltid opposition. Men åter till bombdådet, så vet vi inte säkert om någon stor terroriströrelse står bakom. Många människor, även här mitt bland oss, känner total vanmakt i dem situation de hamnat. Så till den grad att det säkert kan utlösa vansinnesdåd. På den nivån som de högsta själv gett sig rätt till att leva på - kan ju inte hela menigheten leva på. Så mycket tillgånger finns helt enkelt in på vårt jordklot. Som i alla pyramidspel måste massan skjuta till för att toppen ska få. Så inte är det underligt om någon, eller några, i den stora massan försöker störa maktutövandet. Att ha kntroll på underordnade och omvärlden är ju inget nytt bland världens ledare. Oräkneliga är de människor som gått, och fortfarande går, i döden på grund av sin ledares nycker. Jag ser fram mot den dag då vi alla tillåter varandra att leva på samma nivå. När inte någon enda "för säkerhets skull" vill ha mer än sin granne, eller på ett annat sätt ha kontroll på honom. Känns ju som en utopi, men är det inte den dagen v i alla borde sträva mot?? Medan du funderar över förhållande i världen, kanske du skulle söka dig en riktigt lugn miljö, som t.ex. jag fångat på bild här för ett par kvällar sen. |
|
|
|
|
|
|
Att vara barn. 5.juli 2005 I helgen tog jag och min man hand om vårt lilla barnbarn. Eftersom hon är bröstbarn har det dröjt tills hon nu blivit året, innan det blev aktuellt med dygnet runt passning. Det är mycket tankar samvaron med barnen väcker upp. Betydligt mer nu som mormor, än när man hade de egna runt benen jämt. Så har jag ju börjat fundera mer om sammanhangen. När de egna kom var jag väldigt koncentrerad på att ta hand om dem. Som mormor fascineras jag över undret. Eftersom jag tror att vi fortsätter att existera efter döden, så tror jag förstås att vi existerat även före födelsen. Det skulle innebära att dotterdottern valt att komma till vår familj. Kanske för att hon levat med en eller flera av oss tidigare, och det karmiskt finns något att jobba vidare med? Eller kommer hon här för att hon här kan finna en optimal miljö för det hon vill göra i det här livet? Eller landade hon här av en ren slump? Men nej, det tror jar inte. Förstås har jag kikat på hennes horoskop. Enligt det kommer hon att få ett händelserikt liv, med mycket hon vill göra och pröva på. Det blir inte bara de enkla läxorna, men så är väl inte livet heller tänkt. Något jag också tänker på på temat barn, är vilket stort ansvar vi vuxna har gentemot barnen. De minsta har ju inte ens någon möjlighet att springa och kalla på hjälp om vi är dumma mot dem. Det kan däremot de lite större barnen, men de gör det så gott som aldrig. De är ju i underläge, och de är rädda för bestraffning. Och oftast är barnet i beroendeställning till den som kränker det, vanligen är det ju en förälder eller annan närstående. Barnen vet inte heller riktigt att det är en skändande handling. Nog ser man i alla fall fram mot den dagen, när vår civilisation kommit så långt, att vi alla som finns här orkar och förmår att visa barnen fullstän dig respekt! Sommar och sol idag också. Hoppas du också får möjlighet att komma ut i naturen, eller att du åtminstone får sol och frisk luft. |
|
|
|
|
|
|
|
|
Kanske känns det inte som du är riktigt glad över din kropp nu när du sätter mindre kläder på den? Då kan du alltid komma hit med den och låta den få en behandling! Väl mött. Ingrid. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
