Aktuella Reflektioner 2006

6. december 2006. Om längtan och glädje.

I mitt nästa liv vill jag ha en glad mamma,

en som blåser mig på magen,

gnuggar mina tår och pussar mig på munnen.

Nu är det inte så att jag inte älskade min förra mamma.

För övrigt kallade jag inte henne mamma, hon var Mor.

Nej, min kärlek till henne var fullständig.

Hon är inte här och nu, hon är död,

men vår kärlek är evig.

Insvept i en röd filt finns vår kärlek för alltid,

genom eonerna.

Men Mor var inte fri, hon hade själv blivit sviken.

Hon var fylld av krav och ansvar.

Visst ger det styrka, nästan som stål,

men det är tungt.

Jo, jag tror på glädjen,

på det ljusa och lätta, på skratten.

Jag tror att glädjen kan vara lika stark som allvaret,

att den rör sig lättare,

då den inte behöver kraven som tynger.

Därför vill jag ha en mamma som leker tafatt på sommarängen,

som hissar mig i luften och låter skrattet porla.

Hon visar mig blommorna och det vackra,

och hon visar hur det känns att vara lycklig.

Men trots all glädjen,

så hindrar det inte,

att hon viskar visdomens ord i mitt öra.

Jo förstås, jag får inte glömma.

Jag önskar, att i nästa liv,

så får även Mor en glad mamma!!

Väl mött.

Ingrid.

19. november 2006. Fysiskt eller psykiskt?

Inte så sällan kommer man in på den frågeställningen, ifall de besvär man upplever i sin kropp har fysiska eller psykiska orsaker. Så skedde också vid en behandling i veckan.

Jag sa då att det är egentligen aldrig svårt att hitta den fysiska orsaken. Den ligger ju oftast mest synlig, som t.ex. överansträngning av vissa muskler, eller att du sitter fel vid din dator, eller att blodtrycket är för högt. Men ju mer man skrapar bort av ytlagret, desto mer hittar man psykiska - mentala - känslomässiga orsaker.

Så hårddrog jag det hela lite, och sa att utan tanken, psyket och din mentala kraft, så hade du inte haft någon kropp över huvud taget. Det är just de här instrumenten som gör det möjligt för din LIVSTÖRST att skapa, och underhålla, kroppen.

Eftersom nu det mentala - tanken och känslan, har så stor betydelse för att en kropp alls ska kunna existera. Så skulle man förmoda att de har ett finger med i spelet även när det gäller kroppens problem.

Men visst är vi just nu inne i en "rationell" period, där vi vill hitta konkreta orsaker till helst allting. Jag kan hålla med om, att det till en viss gräns kan vara bra. För under perioder när det saknats sunt förnuft, har ju det här med det ogripbara lett till såna avarter som häxjakt och liknande.

Men för människor med sunda förnuftet i behåll, så öppnar det upp för väldigt många dimensioner att utforska. Riktigt, riktigt spännande kan livet bli då.

En del människor hävdar att alla sjukdomar är ett resultat av blockeringar. Av den typen som jag nyss nämde, alltså sånt som uppstår i våra tanke- och känsloliv. Och jag måste tillstå, att ju längre jag jobbat som jag nu gör, desto mer visar det sig att detta verkligen håller.

Att stress leder till t.ex. magsår eller hjärt- kärlproblem kan nog nästan alla hålla med om. Det är ju t.o.m. nästan lite status över det idag. Kanske inte om du är en utsliten alkoholisthustru, men om du är en man i karriären.

Hoppsan, nu kom vi nästan lite utanför ämnet. Men ändå, oavsett vem det drabbar, så trivs många av våra västerländska läkare bra när de har något konkret att jobba med.

Visst kan vi alla se, att om direktören inte drar ner, så blir han inte frisk, utan måste gå på Losec eller betablockerare och kolesterolhämmare. Lite tragiskt är det då att vi kallar honom "frisk", när han bara lyckas fortsätta sitt obalanserade liv med hjälp av de kemiska medlen.

Vad beträffar alkoholisthustrun kommer hon förr eller senare att gå under på ett eller annat sätt, om inte omständigheterna hon lever under förändras. Och hon kan börja förstå sitt värde.

Kanske kan ett sånt här ställe vara bra att söka sig till, när man vill finna ro och hitta en nyckel till någon blockering.

Väll mött.

Ingrid.

4. november 2006. Sikta mot din Framtid.

Man får aldrig sikta lägre än det allra högsta.

Om det gäller någon du hjälper är det ett grymt svek att sikta för lågt. Den du hjälper är beroende av dig, och har oftast inte möjlighet att själv bestämma höjden för ribban.

Pratade med en som jobbar med "problemelever" på högstadienivå. Där eleverna är avskilda och placerade på en mindre enhet.

Väldigt frustrerad blev hon när hon bad en av kollegerna om hjälp med att dra igång ett läs- och skrivprojekt. Svaret hon fick då var: Tycker du att jag är en sån där lästant?

Jag hade också känt mig helt ställd. Visserligen kan det vara skönt för de här eleverna med trassliga hemförhållanden, att bara ta det lugnt och snacka under skoltid. Men om man efter avslutad skolgång inte kan förstå en text, och inte heller uttrycka sig i skrift, då är det inte många positioner i samhället som man kan vara med och slåss om. I alla fall inte på den sidan som vi kallar den rätta.

Skulle de här eleverna sen få lust att diskustera med oss i det etablerade samhället, så har vi effektivt vingklippt dem. För utan språket kan de inte nå oss.

Inte heller när det gäller dig själv bör du sikta för lågt. Säkert har du också mött människor som blivit offer - som inte haft kraft att slåss för sina önskningar, för det de kände lust för.

I det här samhället siktar vi ofta mot sånt som inte är vårt eget. Vi blir tvingade in i arbeten för pengarnas skull, alltför ofta arbeten vi egentligen inte vill ha, och inte ens passar för.

Så har vi också för högt ohälsotal, som vi så fint kallar det. Såg precis en undersökning som visade att 3 av 4 kvinnor upplever att de har värk i kroppen. Jag tycker att detta borde vara något att riva upp himmel och jord för. Inte bara döva med värktabletter, (som genererar goda pengar till läkemedelbolagens aktieägare).

Jag ser fram mot den dagen när en lite annorlunda anda ska sprida sig i samhället. När vi alla hjälps åt att ge varandra hjälp att utveckla våra olika personliga möjligheter.

Nu sitter jag inte helt med armarna i kors i väntan på detta. Jag gör vad jag kan för att öppna de dörrar som jag tror kan leda mig vidare i livet.

Likaså siktar jag alltid mot det högsta, när du kommer till mig och vill ha hjälp. Jag har den grunduppfattningen, att så länge det finns liv i en individ - så finns också möjligheterna kvar. O.K. har du mist ett ben, så får du inte tillbaks det i detta livet. Men även här kan du välja att se möjligheterna.

Även om de blivit begränsade, så öppnas kanske för det som du inte annars sett.

Vem du än är, och vilka problem du än har, så ska du alltid komma ihåg, att det du själv tror på, det är alltid möjligt. Även när en doktor - eller annan person i hög position - meddelar dig motsatsen.

Hos mig behöver du inte vara rädd att få dina förhoppningar grusade. Och skulle du ha svårt att tro på framtiden, så puffar jag på dig, och stöttar dig!

När jag var liten fick jag höra: Sikta mot månen, så når du kanske trädtopparna.

Här ser du fullmånen en bra bit över trädtopparna. Skulle du nu i första vändan inte nå längre än till veteaxen här på fältet, är det inte heller dåligt.

Även de allra största mirakel börjar ju med ett litet, litet steg.

Väl mött.

Ingrid.

21. oktober 2006. Finns det hopp för Moder Svea?

Det är nästan omöjligt att inte reflektera över det som nu kommer upp i dagen, med de nya ministrarnas bristande laglydighet. För det första fattar jag inte att de tackade ja. Åtminstone hade inte jag tackat ja till en sådan post, om jag inte varit helt ren i lagens ögon.

Men visst är det intressant det som sker. Pratade med någon, som uttryckte det så här, att ett land får den regering det behöver. Enligt det här resonemanget är detta frågor som då behöver diskuteras och ifrågasättas.

Först och främst kommer vi till den här gamla, vanliga problematiken, att de som har makten stiftar lagar som undersåtarna ska efterleva. I en diktatur är det självklart att makthavarna är undantagna från lagarna. Men det vi lever i här och nu kallar vi åtminstone för en demokrati. Och vad jag förstår är vitsen med en demokrati, att alla från den högste till den lägste ska leva under samma vilkor. Eller? Men stopp nu. I den allra sannaste demokratin, borde man väl inte heller gradera människor i högre och lägre....?

Nåja, tillbaks till verkligheten. Så kan vi börja med att konstatera att det, som de som har makten (på alla nivåer), inte själv efterlever, det kan de underlydande aldrig få lust att leva efter. Istället är det så att man låtsas följa direktiven, men så fort ett tillfälle yppar sig, så utnyttjar man det.

Så detta tycker jag känns som den viktigaste knuten att lösa. Att få folket att känna lust att ta ansvar, och vara sanna och ärliga medborgare.

Vidare kan jag bara komma fram till en enda lösning på detta. Nämligen att de som sitter på högre positioner börjar med att vara ansvarstagande medborgare. Ni vet det här med ringarna på vattnet.

En annan sak som säkert behöver diskuteras, är om vi inte skulle behöva förenkla vissa system. Ett förenklande av system förutsätter högre moral hos den stora massan - alltså får vi hoppas att det vi nyss avhandlade börjar funka.

Något intressant som sker när man bryter ner komplexa system, är att en massa resurser plötsligt frigörs. Alla som suttit i kontrollerande och övervakande positioner, kan plötsligt användas till något konstruktivt. T.ex. vara medmänniska till andra människor i nöd, eller lära våra barn om livets mysterier. Skulle säkert vara svårt och konstigt i början, men efter ett tag skulle vi fyllas av tillfredsställelse.

Ett par ord om det här med skatterna. Förstås måste ett samhälle ha en pott med gemensamma resurser. Men om vi tog bort mellanhänder och administratörerna, och gav resurserna direkt där de behövs - så skulle detta inte behöva vara något problem.

Jag tror att om vi törs leva med enkla system och lösningar, så får vi tid och kraft över till oss själva. T.ex. kan vi gå ut och studera de små underverk spindlarna åstadkommit under natten.

Väl mött.

Ingrid.

8. oktober 2006. Gör vi tillvaron onödigt krånglig?

Ganska ofta tänker jag på det, att vi gör vår tillvaro omständligare än vad som behövs. T.ex. hur mycket tid som skulle kunna frisättas till att vara medmänniskor.

Nu är ju sjukvården den värld jag är mest bekant med. Idag är jag inte själv längre delaktig där, men hela tiden hör man läkare och sjuksköterskor berätta om att de måste hålla på med mer och mer dokumentation. Som sen aldrig någon orkar läsa, och än mindre förvandla till något konstruktivt.

Jag måste säga att under min tid på Ängelholms intensivvårdsavdelning var detta inte något problem. Det var när Francis Benson var chef där, och när jag tänker på det så här efteråt kan jag bara konstatera att han var oerhört kompetent.

Allt vi sjuksköterskor skulle dokumentera rymdes på ett väldigt överskådligt övervakningsblad. Mer beskrivande dokumentation gjorde läkarna med sina daganteckningar. Så vår tid och kraft kunde verkligen tillfalla patienterna.

Men sen gäller det också för varje enskild individ att inte heller göra arbetet krångligare än det är. I alla möjliga yrken, och på olika arbetsplatser, ser man stor skillnad på vad olika människor lyckas prestera. Helt oberoende av om arbetsledningen ger klara direktiv eller ej.

Själv blev jag väldigt glad när jag träffade en undersköterska som jag jobbat ihop med på intensiven, och även tidigare på HIA, hjärtinfarkt avdelningen. Hon sa nämligen det, att hon tyckte mycket om när hon jobbade ihop med mig, därför att jag kunde se vad som behövdes göra. Hon tyckte det var skönt med klara besked, och inte en massa "tjafsande" hit och dit.

Alltså ungefär så som jag tyckte om överläkaren. Och jodå, där var flera av narkosläkarna som var väldigt rediga.

Men även i helt andra sammanhang blir jag ibland helt matt, när jag ser hur otroligt krångligt vi ibland gör det.

Jag tänker t.ex. på i sommar när jag läste om att Ängelholmshem hade barn som hjälpte till med en del saker i sitt bostadsområde. Först blev jag väldigt glad, för visst är det väl det enda rätta att barnen får vara med "på riktigt" i tillvaron. De höll på med sådant som att plantera blommor och plocka bort ogräs, och även samla ihop skräp.

Det här måste ju vara det absolut bästa sättet att förhindra att barnen ska hålla på med vandalisering. Man välter inte blomkrukor man själv planterat, inte heller kastar man skräp om man är den som själv ska plocka upp det.

Nu var det inte bara jobb, jobb, utan det varvades med lekar, bollspel och liknande. Barnen var jublande glada, de tjänade nämligen 25 kronor varje arbetsdag.

Så kunde ju allt varit gott och väl. Men icke, efter ett par veckor kunde man så läsa att någon på Arbetsmiljöverket mistänkte att verksamheten var olaglig. Så nu skulle satsningen granskas....

Allra värst var att de hjälpt till med att måla ett staket. Vilket jag kan föreställa mig varit något av det roligaste.

I en lite enklare tillvaro skulle vi få mer tid över till sådant som att se de små detaljerna.

Väl mött.

Ingrid.

22. augusti 2006. Lever du som du lär?

Nu här efter friidrotts-EM får det nästan bli en reflektion till med anknytning till drogproblematiken. I och med att det avslöjades att Sven Nylander och några till tagit kokain.

Först och främst kan vi konstatera att vi människor länge, länge sökt oss till droger. Vidare att vi definitivt inte ligger på någon särskilt låg nivå i Sverige idag.

Alltsedan motbokens avskaffande har toleransen för alkohol varit väldigt hög, och räknas för tillfället som en helt legal ddrog. (Nåt måste väl vare tillåtet ..??) Finns ju även föräldrar som ser mellan fingrarna på att tonåringarna dricker.

Flertalet av oss vet hur vi påverkas av alkoholen, betydligt färre hur det känns att använda kokain. Jag vet inte heller hur det känns, men förmodar att tillvänjningen kommer snabbare hos flertalet.

Kanske är det vad Nylander upplevt. Att vid ett pröva - på - tillfälle känt väldigt positiva effekter, och sedan inte lyckats säga nej nästa gång Frestaren dök upp.

Jag tror garanterat att han haft (och har) de absolut bästa avsikter med sitt arbete för en drogfri idrott. Att detta sedan ändå händer berättar att människan inte är en helt stark och tillförlitlig varelse. Fast att vi med hjälp av intellekt och annat sunt förnuft vi kan samla ihop vet precis hur man ska och bör göra. Så gör vi ändå tvärtemot ....

Så tydligen även Nylander. Vad jag förstår har hans liv varit intensivt med resor och föredrag. Inte alls omöjligt att en sådan tillvaro kan kännas lite lättare med hjälp av lite kokain, vid speciellt jobbiga tillfällen.

Som åskådare och besservisser är det lätt att säga att Nylander borde avgått för länge sen. Men förmodligen var han väldigt inne i arbetet, samtidigt som han nog inte trott att ett litet, försiktigt bruk (missbruk) skulle märkas. Han lämnade ju inte dopingprov.

Det finns andra tragiska - eller komiska - exempel på att människor trott att de kunnat dra sig tillbaka och göra saker ostörda. T.ex. på kursen om Levande föda där en nattvandrande kursdeltagare råkade stöta på kursledarna som frossade på limpmackor med smör och ost ...

Har man den böjelsen borde man kanske ifrågasätta om man skulle hålla i en sådan kurs. Alternativt berätta för kursdeltagarna att man inte lever som man lär. Men frågan är hur stämningen på kursen blir då.

På tal om att leva som man lär. Kanske därför så många föräldrar tillåter tonåringarna att dricka. För de inser att det inte leder någon vart att diskutera detta förän man åtgärdet sina egna dryckesvanor.

En grupp människor som speciellt har ögonen på sig nu är politikerna. De som här inför valet tagit sig upp till en valbar plats, gör nu allt för att vi röstande medborgare ska se just dem.

När vi ska lägga våra röster söker vi förstås först och främst efter dem som jobbar för något vi själv tycker är viktigt. Men för mig är det också viktigt att personerna i fråga lever som de lär.

Om de sen måste ta en ostmacka, eller något annat, i sin ensamhet för att orka. Ja, det får förstås passera, så länge de utåt jobbar seriöst.Som sagt är det inget helt lätt företag att vara människa.

En ihållande torka hade vi länge i nordvästra Skåne, men nu har det kommit gott om regn. Så därför har det åter blivit liv i blommorna.

Väl mött.

Ingrid.

7. augusti 2006. Att leva på sin egen kraft.

I årets Tour de France kom en del av de verkliga favoriterna inte med, då de troligen använt sig av otillåtna medel. Nu är jag inte själv så intresserad att jag följer med hur det går, men min man brukar se (Danmarks TV), speciellt när de kör i Alperna. Årets lopp blev, vad jag förstår, väldigt roligt och spännande.

Tills antiklimax nu kom när det visade sig att han som blev totalsegrare i loppet, förmodligen också hade dopat sig...

Inom idrottsvärlden är man alltså mycket noga med att utövarna ska prestera med hjälp av sin egen kraft. Men vad är då egen kraft? Något måste ju tillföras förstås, näring och energi.

Jag läste visserligen en liten bok för ett par år sen, där författaren beskrev hur han under några veckor inte intog någon näring över huvud taget. Vatten tillkom någonstans under tiden, men annars ingenting via matsmältningskanalen. Han kallade det att leva av ljus, prana är väl ett annat namn.

Vad jag förstod skulle det finnas en kvinna som inte ätit på flera år, och som åkte runt och föreläste om detta. Visst känner man ett uns av tvivel, men å andra sidan varför inte?

Kanske, kanske kommer mänskligheten en dag dithän där hon kan avveckla matsmältningen, men vi kan nog komma överens om att väldigt få av oss skulle klara detta idag.

Alltså måste intag av föda vara okej.

Men visst kan den egna kraften stärkas med helt andra saker än föda. Ibland säger man att tanken är den absolut största kraftkällan vi har att tillgå. Just inom idrotten har man också uppmärksammat detta, och inom vissa idrottsgrenar har den mentala träningen blivit lika viktig som den fysiska.

Om vi tittar på andra arenor än idrottens, kan vi hitta exempel där positivt tänkande varit livsavgörande. T.ex. i andra världskrigets koncentrationsläger, där var det knappast någon fullvärdig kost, som gjorde att vissa överlevde. Vi kan konstatera att de som överlever den här typen av till synes ohanterlig stress, är de som i sin tanke kan skapa sig en positiv framtidsvision.

Förmodligen tror de här människorna också att de får hjälp från någon större kraftkälla, t.ex. en Gud. Kanske är det så att deras egen kraft stärks genom att de tror. Men det kan ju också vara så att vi verkligen kopplar upp oss till en kraftkälla, och i så fall är det ju inte vår egen kraft. Fast, eftersom vi inte ens kan namnge den kan vi direkt avskriva den från att vara doping.

Nej, doping är tillförda medel, som direkt höjer prestationen, ökar syreupptagning eller blockerar stressen i det sympatiska nervsystemet. Dessa får inte användas i tävlingssammanhang.

Men ute i vårt vanliga vardagsliv använder vi sådana, och liknande, medel helt utan betänkligheter.

Visst har det blivit så att användandet inte ifrågasätts av det stora flertalet, (doktorn skrev ju ut...). Men personligen hör jag till dem som anser att man alltid bör fråga sig om det finns något alternativ till det kemiska medlet.

Mycket, mycket intressant tycker jag det är med den egna kraften. Och med de kraftkällor som hela tiden finns, och som vi kan "tanka" från.

Här har vi en som lever på sin egen kraft. Sen är den visserligen begränsad genom människans försorg. Men det är en annan historia....

Känner du att du skulle vilja hitta lite mer av din egen kraft, då är du välkommen!

Väl mött.

Ingrid.

25. juli 2006. När är allt gjort?

"Jag gjorde i alla fall allt som stod i min makt". Det är något som människor alltid vill kunna säga, för att sen kunna slå sig till ro med sitt samvete igen.

Allra mest blir detta satt på sin spets när någon dör, då det är det absolut mest oåterkalleliga vi har att hantera. Speciellt när någon själv tar sitt liv, dör i en olyckshändelse (??) eller dör tvärt i t.ex. hjärtinfarkt.

Att vi inte har ansvar för en annan vuxen människa, det vet vi förstås.

Men skuldkänslorna radar ändå upp sig: Har jag varit taskig? Har jag visat respekt? Har jag brytt mig??

I de här fallen är det vi själva, som anhöriga eller medmänniskor, det handlar om. Men så snabbt som möjligt vill vi ha någon professionell att luta oss mot, någon som kan tala om vad som måste göras.

Så direkt, om någon överlever självmordsförsöket, olyckan eller infarkten, så är vi jätteglada att det finns någon att vända sig till. Både som drabbad och som anhörig behöver vi någon som vet mer. Och så ska det givetsvis vara, att det finns de som jobbar professionelt med vård och behandlinger. Bara vi inte glömmer att ansvaret måste delas.

Men vad är då allt, allt det där som ska göras? Som vanlig människa -medmänniska - kan vi göra just det jag nämnde nyss. Vi kan visa att vi bryr oss, finnas till hands och lyssna. Vara lite lyhörda.

Inte hellre får vi glömma det, som jag också nämnde. Nämligen den sjuka, drabbade individen, att han/hon inte blir fritagen från ansvaret för sitt liv och sin hälsa.

Men det jag egentligen ville komma fram till var vad, och hur mycket, vi kan förvänta oss att de som jobbar som professionella läkare ska göra för oss. För hundra år sen var det inte mycket. Inga avancerade undersökningar, inte mycket operationer, ingen antibiotika och inga losec- eller lyckopiller. Inte ens Nicorette ...

Jag kan inte exakt redogöra för sjukvårdens utveckling. Men en sak som byggdes ut mycket under första delen av 1900-talet var sjukhus med vårdplatser. Man kunde förvänta sig att bli mer och mer omhändertagen, även om det inte skedde några avancerade ingrepp eller åtgärder.

Sen kom penicillinet, och det blev en explosion i tillverkningen av kemisk medicin. Man kunde göra större operationer.

När vi sen nådde sista fjärdedelen av 1900-talet kom den mest otroliga utvecklingen. Nu blev det intensivvårdsavdelningar som byggdes. Med övervakningsutrustning, som får vissa att associera till rymdlaboratorium. Hjärtinfacktpatienterna, som i slutet på 60-talet behandlades med några veckors sängläge, får nu akut gjort en ballongsprängning - och går hem dagen efter. Men inte utan mediciner förstås. Vi har alla transplantationer man kommit igång med. Så har vi alla rutinoperationer som görs hela tiden, t.ex. höftledsplastiker. Vi har all cancerbehandling med cytostatika m.m. M.m.

Nej, människan gör det inte alltid lätt för sig. Mycket, mycket har hon satt i sin väg, innan hon kan slå sig till ro.

Ändå vågar jag påstå att vi missar några små (?) detaljer ibland. T.ex. att upplysa patienter om att undvika mat som stoppar upp i våra lymfsystem.

Oftast underlåter vi att ge patienten manuell behandling, som stimulerar kroppens energiflöde.

Vi har det svårt när vi ska närma oss människor som är i psykisk obalans. För att hjälpa tror jag vi måste möta honom eller henne där han/hon är. Låta oss beröras - och visa att vi blir berörda. Vidare berätta för personen att han/hon är lika mycket värd som en själv och alla andra. Alltså om vi vågar ....

Kanske har du någon annan tanke om när allt är gjort?

Väl mött.

Ingrid.

28. juni 2006. Läroböcker till Sveriges barn.

Hörde på radion när man satt och samtalade med några lärare om att de inte fick nya läroböcker.

De böcker de använde sig av var flera år gamla. T.ex. stämde det inte med de valutor vi har idag, eller med vilka länder som nu är självständiga stater.

Då var min absolut spontana tanke: Hallå, hallå, vilket århundrede lever vi egentligen i? Varför i all fridens namn ligger inte läroböckerna tillgängliga på internet?? Så har man ju också möjlighet att varje vecka göra en kontinuerlig uppdatering!! Och ingen lärare riskerar att förmedla felaktiga uppgifter till sina elever.

Nu har jag inte längre någon direktkontakt med skolan, då det är sju år sedan min minsta tog studenten. Så jag har ingen uppfattning om hur många datorer man har i varje klassrum, men jag förmodar där är minst en - med internetuppkoppling. Har man bara detta, så har man också tillgång till alla virtuella läroböcker. Hela tiden uppdaterade och fräscha!

En skrivare kan man ju hoppas att det också finns, så att läraren kan skriva ut de sidor hon/han anser att eleverna bör ha. Sen är ju anteckningar också väldigt bra. Minns att vi gjorde anteckningar när läraren gick igenom - trots att vi hade läroböcker. Och visst lärde man bäst det man hade skrivit ner. Så om elerverna utrustas med pärmar, där de kan kombinera utskrivna blad med egna anteckningar och arbetsblad, så känns det som det skulle kunna bli riktigt bra.

Förstås ska inte läraren, utan även eleven själv, sitta vid datorn och söka i läroböckerna. Givetvis ska skolan också, på nätet, ha tillgång till riktigt bra uppslagsverk av olika slag. Riktigt bra bredd på sitt kunskapsinhämtande kan eleven då få när han/hon parallellt med skolans läroböcker, även söker på Internet i stort.

Vidare tänker jag mig att eleven genom datorn hela tiden har tillgång till test, så han/hon kan stämma av med sin lärare - mentor att kunskapsinhämtandet fortskrider.

Nu kanske du tror att jag är helt emot vanliga böcker, men så är det verkligen inte. Behovet av böcker tillgodoses genom skolans bibliotek, mycket skönlitteratur, men även läroböcker i historia, religioner och liknande.

En annan sak som känns väldigt fel när man pratar med lärare idag är, att lärarna verkar oerhört styrda. Jag skulle vilja ge lärarna helt fria att jobba på individuella sätt. (Vi har ju testen som visar att allt fungerar). Givetvis ska lärarna i sin tur ha tillgång till mentorer när de tycker sig behöva. Eller som rycker in när någon lärares elever presterar för dåligt.

Så kommer förstås den eviga frågan om pengar .... Men det kan inte kosta skjortan att ha någon som lägger ut läroböckerna på nätet - som sen finns tillgängligt för hela Sverige. Och om vi slutade toppstyra lärarna skulle det tjänas mycket pengar på uteblivna sjukskrivningar.

Om man sedan hade velat prioritera mer pengar till skolan, så visst hade de funnits. T.ex. kunde man lagt ner projektet med tunneln genom Hallandsåsen. Och allra ytterst handlar det inte om pengar, utan om att fördela resurser. Pengar är bara ett av oss påhittat mått, som hjälper den som har mest makt att fördela.

Väl mött.

Ingrid.

De senaste dagarna har vi

väl dock ägnat lite mer åt

midsommarfirande, än åt

att tänka på skolan.

12. juni 2006. Hur fördelar vi bäst?

Ibland när jag hör om krig här, oroligheter där, kravaller o.s.v.. När jag märker hur de flesta hela tiden vill ha mer och mer av allting. När jag också ser hur det här fortplantar sig över hela klotet, så undrar jag om vi, och hela jorden, befinner oss vid en riktigt kritisk punkt.

Jag funderar på om en omorientering är nödvändig. Det som sker ser, från min horisont sett, väldigt mycket ut som ett enda stort pyramidspel. Alla vet ju att ett sådant spel alltid dör ut, när alla de små - som lockats med - lagt sin lilla skärv. Sen finns inte mer.

Som det är nu, globalt sett, är det väldigt många människor som hunnit skaffa sig vanor. Man tycker man jobbat och verkligen kämpat för sin position - så då kan det inte vara rimligt att just jag ska avstå ....

Redan idag har vi en hel massa förlorare i pyramidspelet, alla de som svälter, de som svälter ihjäl. Visst hade vi - med all den kunskap vi har, och med förmåga att se alla på klotet - kunnat fördela resurserna så det räckt till alla? Eller?

Förr, när vi bara kunde överblicka vår egen by, och kanske grannbyn, hade vi givetvis inte ansvar för andra länder och andra kontinenter. Men har vi det idag??

Visst är det jättesvårt att verkligen bedöma hur stor harmonin var i tidigare kulturer. T.ex. när indianerna var härskande i Nordamerika. Hur väl mådde den enskilde individen? Inte vet jag. Men en sak kan vi nog vara helt eniga om, nämligen att de inte skövlade och utarmade naturen och dess resurser. Som vi gör idag.

Vi kan kasta ett öga bort till Asien, och se att även de nu ändrat sitt livsmönster. Under många tusen år har de levt på ett sätt där de eftersträvat harmoni och balans. Säkert har du hört talas om Yin och Yang.Vi vet ju också att Quigong, yoga m.m. kommer från deras kultur.

Men nu, plötsligt, håller de också på att tappa sina rötter. Det amerikanske levnadsmönstret har etablerat sig där.

Kineserna har blivit storkonsumenter - och de är många. Även de har fått vanor, och vill ha mer och mer.

Att den utveckling som skett på jorden, med hjälp av oss människor, skulle ske, det är jag helt övertygad om. Men jag funderar en hel del på, om denna utveckling varit möjlig i kombination med ett humanitärt levnadssätt. Eller är priset som måste betalas för en civilitations framåtskridande - att vissa människor utnyttjar andra människor? Att vissa människor måste svälta ihjäl för att andra ska leva i överflöd??

Det tär som sagt hårt på själva jorden också. Ska vi lyckas hitta nya energikällor till allt vi vill göra? Kommer alla att ha tillgång till rent dricksvatten?

Vi kan se att resurserna redan idag inte räcker till alla, eller kanske rättare sagt har vi misslyckats med fördelningen. Vad kan man då göra som alldeles egen, avskild individ. Kanske är det så enkelt att man bara behöver vara överens med mig själv om, att man inte tar mer för egen del än vad man finner rimligt i förhållande till sina medmänniskor.

Än så länge finns det hos oss gott om natur att vara i. Kanske skulle vi lägga mer tid på att vara i naturen, och mindre på konsumtion.

Väl mött.

Ingrid.

30. maj 2006. Det som avviker behövs.

Visst var det lite kul att Lordi vann i melodifestivalen. Och förstås så funderar jag då på hur detta kunde hända.

Kanske är vi lite trötta på det sockersöta, och behöver då något som närmast är fult.

Eller är det helt enkelt så att vi behöver revoltera. Känna tillfredsställelsen i att göra det som ingen förväntade sig - göra sin egen grej. Lite snudd på det förbjudna. För inte får hårdrock vinna i en schlagerfestival ....?

Pratade med en i Danmark, som sa att det på Internet gått en uppmaning ungdomar emellan att rösta på Finland. Hur mycket sanning där är i det, och hur många som i så fall röstat på grund av detta, har jag ingen aning om.

Men visst är det fascinerande vilket medium Internet är. Att vi faktiskt snabbt, genom välbesökta sidor, kan få ut ett budskap.

Att vi snabbt kan få människor att enas om någonting. Om vi för 100 år sen skulle spridit ett budskap ungdomar emellan i Europa hade det tagit lite längre tid ....

Om vi ska försöka reda ut vad Lordi gav till oss, så kan vi väl skrapa ihop lite olika saker. Absolut ger de en bra musikupplevelse. Även om jag inte gillar rock speciellt mycket, kan jag förstå att de är duktiga musiker.

Vidare förmedlade de till oss att det går att göra det annorlunda. Att det är möjligt att komma långt - längst, fast att man går en helt annan väg än där förväntningarna finns.

Sen tror jag många fascineras av det att man inte alls vet vilka de är. Att de behållar maskerna på. Många av artisterna, mest de kvinnliga, var så avklädda att det inte fanns mycket kvar att fantisera om. Jag tror absolut det kan vara bra för oss att inte veta allt på en gång, utan att man just får längta och fantisera.

I startfältet i årets schlagerfestival fann vi en del verkligt duktiga, proffsiga framföranden. T. ex Carola och Greklands bidrag. Och visst fick de också poäng av i stort sett alla länder. Men det var något annat vi längtade mer efter ...

Jag tror det är många idag, som - förmodligen utan att vara direkt medvetna om det - önskar att det ska hända något. Helst något annorlunda, men allra viktigast att något händer. Något vad som helst, som kan spränga sönder en grå, trist vardag. Tyvärr tror jag att alltför många upplever sin vardag som enahanda. Att den är fungerande, eller t.o.m. välordnad, hjälper inte.

I det här läget när allt egentligen är väl, vill vi nog gärna att "något händer". Ofta är vi rädda för att själv bryta mönstren. Dels för att vi då tror att vi måste förklara varför, och så måste vi ta ansvar - vilket kan vara jobbigt.

Men varför vänta på de stora, revolterande, förändringarna. Idag pratade jag med en dam, som berättade hur hon ibland packar ner en god söndagslunch. Tar med linneduk, vin och vinglas på fot, och avnjuter det hela ute i Guds fria natur!

Jo, visst blir vi bland lite trötta på att vi alltid ska visa upp det vackra och det perfekta. Då kan vi som omväxling behöva se på det som är använt, förbrukat, förverkat. Det som är fult. Eller är det vackert?

Väl mött.

Ingrid

13. maj 2006. Våren är här!

Så sker det igen, det stora UNDRET. Plötsligt blir allt grönt, de bleka brun-grå tonerna är borta. Lika fantastiskt är det varje gång det händer.

Kanske är det så, att ju äldre man blir desto mer vill man suga i sig det som händer. Därför att efter varje vår man lämnar bakom sig, så har det blivit en mindre kvar bland dem man har att se fram mot.

Ibland lever vi väl så intensivt i våra liv, att våren glider förbi utan att vi knappt observerar den. Andra år är vi kanske delaktiga fullt ut i hela processen. Det kan ju bli så p.g.a. sjukdom, barnledighet, arbetslöshet t.ex.

Men det kan också vara genom ett väldigt medvetet val. Du har kanske hört om Skomakaren, som bara hade en veckas semester/år. Den tog han mellan hägg och syrén, för han ansåg det vara direkt helgerån att arbeta just när naturen ger oss så mycket.

Ibland kan man bli helt överrumplad av våren. Så var det för mig det året jag fyllde 18. Hela det äret jobbade jag på K.V.S. i Vejbystrand. Ett tidigare sanatorium, som vid den tiden beboddes av utvecklingsstörda, CP-skadade barn. Alla hade ett fysiskt handikapp, och de flesta även ett psykiskt.

Hela vintern hade jag gått här mellan sjukhuset och personalhuset, som också låg på sjukhusområdet. Alltså en väldigt kort sträcka. Den här speciella dagen gick jag väl till jobbet utan att lägga märke till trädet, men när jag gick hem såg jag det. Ett träd som genom ett trollslag blivit alldeles grönt. Det var mäktigt, jag kan fortfarande exakt återuppleva känslan.

Trädet finns fortfarande, fortfarande fyllt med lika mycket energi. Personalhuset är borta, och sjukhuset är ombyggt till bostäder.

En annan vår som jag minns, är våren jag fyllde 11. Eller rättare sagt är det våren jag missade.

Jo, jag såg och upplevde naturen väldigt mycket redan som barn.

Jag har en bror som är ett par år äldre, som grep sig an naturen på sitt sätt. Han pressade växter, han fångade fjärilar och insekter som han spände upp med knappnålar. Hittade han larver födde han upp dem tills de förpuppade sig. Vidare samlade han fågelbon. Nej, han rövade inte bona, utan tog dem först när fåglarna lämnat dem. Jag glömmer aldrig när vi skulle montera ner ett skatbo ....

Så jag fick mycket kunskap om naturen tillsammans med honom. Men när jag var själv strövade jag mest omkring, satte mig nånstans och bara njöt. Av allt vackert som fanns, och av att jag fanns där och kunde njuta av det. Vid den tiden kände jag inte till ordet meditation, men visst var det något sånt jag ägnade mig åt!

I alla fall, den här våren när jag fyllde 11 missade jag p.g.a. scharlakansfebern. Jag upptäckte prickarna i skolan, på armarna och magen. Antagligen hade någon redan det, för jag begrep direkt vad det var. Det var en helt underbar dag, så jag sa inget om prickarna. Jag var ute hela kvällen, minns att sälgen blommade, träden hade börjat skifta i grönt, på fälten höll säden på att komma upp.

Vid läggdags fick jag avslöja prickarna, och nästa dag blev det ambulans till epidemisjukhuset. Sängläge och sprutor ...

I år passar jag på att njuta, men oj så snabbt allt gick när värmen väl kom. Hoppas du också kan ta för dig av undret. Men visst finns tid för arbete också, så funderar du på att beställa en tid är du välkommen att göra det.

Väl mött.

Ingrid.

24. april 2006. Tankar om cancer.

För ett par veckor sen läste jag om hur läkaren Erik Enby, som trots sin läkarlegitimation jobbar som alternativläkare med örter och vitaminer, misslyckats med att bota en kvinna med bröstcancer. Nu har då kvinnans anhöriga anmält honom till Socialstyrelsen. Att undvika att reflektera över detta är nästan omöjligt.

Vad är då fel i detta. Att en myndig, vuxen människa väljer alternativa metoder i stället för den vanliga med cytostatika, strålning och operation är förstås inte fel. Tack och lov är det ytterst vi själva som bestämmer över våra kroppar.

Däremot är det fel om alternativläkaren säger att han kan bota cancern. Att säga att man kan bota något är att ta väldigt stora ord i sin mun. Egentligen är det bara kroppen själv, tillsammans med sin inneboende ägare, som kan utföra botandet. Det man gör som läkare är att man understödjer den sjuka individen, så att botandet kan ske.

Olika människor har säkert olika definition på att bota. Om vi tar cancer, så säger någon att man botat cancern om man opererat bort den. En annan säger att man avlägsnade det angripna området plus en del omkringliggande vävnad.

Samma med cellgift och strålning. Här säger också vissa att man botade, medan andra säger att cellgiftet var starkt nog att döda cancercellerna, eller att strålningen var effektiv nog att döda cancercellerna.

Skillnaden består alltså i att vissa inte talar om botande förrän kroppens egen intelligens - som egentligen alltid vet vad det handlar om - får så mycket hjälp att den själv kan åstadkomma helandet, och därmed botandet.

I slutresultatet finns också en stor skillnad. Vid ett sant botande återställer sig kroppen till ursprungsläget, den är alltså fortfarande intakt. Efter en operation fattas alltid en del, t.ex. en bit av bröstet, tarmen, äggstocken eller var det sjuka stället fanns.

Även strålning lämnar mer eller mindre ärr och immunförsvaret har svårt att bli sig själv efter en omgång med cytostatika.

Kanske vi skulle titta lite på hur en cancer uppstår. För några år sen läste jag om en australiensisk forskare, som kommit fram till att förstadierna till cancer egentligen är våra bästa vänner och hjälpare. Att de uppstår och skyddar oss vid intrång i kroppen, t.ex. tobaksrök, kemikalier, gifter, för kraftig mat.

Detta är då något som allas våra kroppar hela tiden håller på med, och därmed skyddar oss genom detta arbete.

Men detta kan då och då gå fel, och då även gå till att bli en cancer, som istället för att hjälpa oss bryter ner oss. När sker då detta? En orsak kan säkert vara att intrånget helt enkelt blev alltför massivt. Men oftast sker det nog för att ytterligare en sak tillkommer - nämligen att vi tappar tilltron till vår egen framtid. Att livet av någon anledning känns väldigt, väldigt tungt, alltför tungt.

Det som vidare händer här när tilltron till livet vacklar, och man kanske ifrågasätter sitt eget existensberättigande, det är att immunförsvaret tappar sin förmåga att arbeta. Immunförsvaret kan i sin kraft inte vara större än vår själsliga kraft. Och har vi inte immunförsvret med oss kan en cancer börja utveckla sig. Kanske kan vi komma överens om att vi i det här läget inte alls kan garantera att bara vitaminer och örtmedicin har en rimlig chans att bota.

Det här är stora frågor att filosofera och reflektera över. Kanske den här lugna, stilla bilden kan vara bra att vila ögonen på medan man sysslar med detta.

Väl mött.

Ingrid.

5. april 2006. Har vi plats för alla?

Känner mig väldigt övertygad att många landskronabor skulle blli riktigt glada om en fe kunde segla in över staden, svänga sitt spö, och vips skulle alla kriminella ungdomar vara borta, och alla kunde fortsätta sina liv utan att behöva göra förändringar.

Bor du inte i närheten av Landskrona känner du kanske inte till att problemet existerar, men det är så att staden är invandrartät, och ungdomarna får ingen hjälp att öppna dörrar till en vettig framtid. Nu är inte Landskrona "min stad", men den ligger bara några mil bort, och problemen omskrivs i stort sett dagligen i den dagstidning jag läser.

Som sagt tror jag att de flesta önskar att sådana här problem helst bara ska lösa sig som genom trollslag. Men det känns inte helt uteslutet att det finns de som gärna gått betydligt mer handgripligt till väga, om bara omständigheterna ändrade sig så att det möjliggjordes. Hela tiden minskar det antal människor som har upplevelser från Hitler - Tyskland, men även vi andra har ju förstått att Hitler nog inte hade alltför svårrt att skramla fram de hantlangare han behövde för att undanröja icke önskvärda individer.

Visst är det så att vi alla har vetskapen inom oss om, att det inte är gagneligt att möta våld med våld. Men problemet är stort, många städer i Europa brottas med samma sak.

Tillbaks till ungdomarna. Att de i grunden inte är mer onda, eller mindre värda, än vi anddra, kan vi kanske komma överens om? Och om de har ett värde som människor kanske någon borde hjälpa dem och stå upp för dem?? Men visst det är läbbigt att närma sig de här varelserna, som skaffat sina egna lager, och inte förstår vad vi säger (även om de förstår orden). Åndå är det nog den enda möjliga vägen, så vida inte katastrofen ska bli ett faktum. (Och såvida vi nu inte slänger in alla obehagliga objekt i någon sorts koncentrationsläger.)

Men tillbaks till vägen jag hoppas vi ska kunna gå, alltså återupprätta ett förtroende mellan oss och ungdomarna. Då måste vi (fast vi är livrädda), möta dem där de är idag. Ingen av oss kan ju egentligen ställa oss utanför, för vi är alla en del av det samhälle vi skapat. Det samhälle där allt hela tiden ska generera mer och mer ekonomisk vinst, vilket inte är en realistisk ekvation, utan en företeelse som skapar förlorare.

Om du har läst mina tidigare reflektioner har du sett att i mitt ideala samhälle finns gårdar för de som mår psykiskt dåligt och "fattighus" för de som kommit utanför. Då kan vi väl också placera dit ungdomshus och ungdomslokaler. (I det här samhället är människorna inte längre rädda för de som lyckades sämre, så de skriver inte protestlistor om någon verksamhet hamnar i deras kvarter.)

Politikerna pratar om hur många miljarder allt skulle kosta...

I stället kan vi börja använda de resurser vi har, nästan alla har vi något vi har för mycket av. Vissa har tid, kunskap, engagemang, förmåga till empati och inte att förglömma sunt förnuft. Andra har ett överflöd av pengar och saker. Några i ordningställer lokaler, andra etablera kontakten med ungarna. En del ddrar igång aktiviteter inom idrott, skapande verksamhet, odling m.m. m.m. Någon ser till att de har ett språk som fungerar, till att prata, skriva, läsa, förstå och göra sig förstådd med.

Så behövs mentorer, varje ungdom måste ha en sådan som finns tillgänglig, inte bara på kontorstid. Denna mentor hjälper den unga individen till att tro på sig själv, ta ansvar, att se meningen med att sköta sig, så att hon eller han av egen kraft kan skaffa sig en plats i samhället.

Kanske tänker du annorlunda?

En och annan vårblomma har börjat visa sig, men visst längtar vi nu efter det som är riktigt färggrannt och prunkande!

Väl mött.

Ingrid.

17. mars 2006. Hälpa Denna.

Tiden går, som den alltid gör, och barnbarnet har hunnit bli 21 månader. Precis som för de flesta andra mor- och farföräldrar är det så att just mitt barnbarn är världens största underverk.

Ser jag med mina objektiva ögon ser jag att alla de andra är precis lika fina. Men med mina subjektiva, känslomässiga glasögon är just mitt hjärtegryn främst i ledet. Förmodligen är detta fenomen ett av livets smarta drag. För när vi ger de små barnen all vår kärlek utan förbehåll, då kan de växa upp till hela, starka människor.

Det som det händer jättemycket med nu är talet, orden formligen rinner ur hennes mun. T.ex. mo-mo sitter nu ordentligt. Något som inte går lika bra är hennes eget namn. Så när hon vill något tar hon en i handen och säger "hälpa denna". Hälpa betyder förstås hjälpa, och denna blir ersättning för namnet. Så går man iväg och hon förklarar mer ingående vad hon vill.

När hon påkallar uppmärksamhet så här, så har hon först och främst något hon vill, hon är dessutom ganska så säker på att hon ska få den hjälp som behövs. Det jag då kommer att tänka på - och önskar mig - är att du som kommer hit och söker min hjälp, ska känna dig lika säker på att få den.

För det är en av alla de saker jag lärt mig under alla de år som jag jobbat med människor och deras sjukdomar. Nämligen att de som tror att de kan bli friska, de blir det. Jag förstår mycket väl om du nu rister på huvudet, och säger till dig själv, att givetvis är det inte så enkelt.

Men då framhärdar jag i att det är så. Fast enkelt får jag hålla med om att det inte är. I ställlet är det riktigt, riktigt svårt. Du känner själv här hur du tvekar inför tanken. Vidare, när du kommer hit och söker min hjälp, så hoppas jag att du ska känna dig lika trygg som barnbarnet gör när hon kommer och tar mig i handen. Min önskan och min ambition är också att jag kan uppträda på ett sånt sätt, att du känner att du kan vara helt dig själv när du berättar om din situation, ditt problem, och det du kanske kallar sjukdom.

Som jag ser det blockerar vi oss alldeles för mycket idag i vad vi tror kan vara möjligt. Kanske kunde vi närma oss det här problemet lite steg för steg. Genom att se att vi börjar med att jobba de av dina problem som du ser som enklast. När du ser att detta lyckas är chansen stor att du höjer ribban för vad du kan klara av.

Kanske tvivlar du på "medlet". Det är ju rätt vanligt idag att vi tror att vi måste inta ett medel (helst starkt), eller göra en operation (helst avancerad).

Jag tror att det människor står inför nu, är att lära oss hitta - och lita på - den kraft som finns tillgänglig för alla.

Den kraft som redan finns överallt runt oss, den som ser till hela vår jords existens. Den karft vissa kallar Gud.

Jag tror det är bra om vi kan lära oss att formulera det vi vill, på samma sätt som det lilla barnet gör när det erövrar världen. Utan omskrivningar, rakt på sak och med enkla ord. När vi gör så här så sker precis samma mirakel som det lilla barnet erfar när det börjar uttala vad det önskar. Nämligen att vi helt förbehållslöst får del av den stora helande kärleks-energin.

Nu har vi nått fram till den tid när våren brukar ha kommit till oss här i Skåne, men i år får vi tydligen vänta llite till. Så fast det var "fel tid" kunde vi för ett par dagar sen gå ut och njuta av sådanna här vyer.

Väl mött.

Ingrid

2. mars 2006. Har du kontakt med Källan?

Nu är det inte så att jag är en trogen gäst i TV-soffan. Ändå har det blivit en del TV-tid nu när OS har pågått. Det är fantastiskt härligt att se hur deltagarna ger allt de har, och lite till. När man sen tänker på hur mycket tid de lagt på det här, så känns det riktigt bra. Alltså att det fortfarande finns människor som jobbar stenhårt mot sitt mål. Trots att vägen dit är lång, lång, lång, och trots att det inte heller finns någon garanti att man når sitt mål.

Så kan man tycka det är tragiskt att de sliter ut sina kroppar i förtid. Att det är synd att förstöra det fina material (kroppen alltså) vi fått. Men det resonemanget håller inte heller. Vi kommer lite tillbaks till en reflektion jag skrev i höstas, där jag kom in på tatueringar och rökning. Att det är dumt, vansinnigt dumt att hålla på med sånt. Ändå är vi som flugan och sockerbiten när det gäller att göra sånt som är mer eller mindre självdestruktivt. Vi gör sånt som bryter ner oss. Vi gör sånt som kanske är bra, men då gör vi det alldeles för mycket.

Så kommer vi till det absurda, att det ändå är detta som är Livet.... Det är när vi gör det som bryter ner oss, som vi lever. Så är det ju också så att kroppen onekligen är en förbrukningsartikel.

Om du, när du lämnat kroppen och denna dimensionen, kommer till någon som frågar dig vad du fick ut av ditt liv. Då kan det ju vara kul att ha lite att snacka om.

Nu var det inte när vi lämnar livet jag egentligen tänkt skriva om, utan istället om när vi närmar oss livet. Det jag skullle komma till angående mitt TV-tittande, är att jag också såg på den brittiska dokumentären om vår utveckling som foster.

Det är så oerhört fantastiskt när vi åter anländer till livet. Hur hela programmeringen finns i de här två första cellerna som smälter samman. Att vi får en ny chans. Trots att vi nu slitit ut och fördärvat vår gamla kropp, som jag skrev om här ovan. Så skapas en ny åt oss. Detta, om något, är värt att kallas mirakel.

Min man, som också såg programmet, sa att han uppfattade det som att de här små fostren fick sin förmåga att röra sig nånstans ifrån. Alltså från en energikälla, från en intelligenskälla. De kunde ju så mycket redan innan nåt nervsystem fanns.

Så är också min uppfattning att vi i moderlivet hela tiden är i ständig kontakt med vårt ursprungs källa. Men kan kalla det huvudkontoret. Har man en Gud med i sin världsbild kan man kalla det för Gudsenergin.

Redan under fosterstadiet väcks ju ändå vår egen identitet succesivt. Man kan säga att kroppen mer och mer börjar styras av personligeten.

Jag tror att uppkopplingen till källan, ursprunget, kvarstår, och att den under de första åren är väldigt stark. Men för att inte bli splittrade i vår personlighet, och för att kunna leva livet vi fått helt ut, försvinner kontakten ur vårt medvetna medvetande. Kanske sker detta ungefär vid 4-års ålder.

Men visst har vi alla Gudskanalen kvar, som vi kan koppla upp oss till. T.ex. genom meditation, eller om vi helt enkelt stillar oss.

Jag gillar ju att fotografera, men att måla lite är också väldigt roligt. Efter programmet om fosterutvecklingen kom denna målningen till.

Väl mött.

Ingrid

15. februari 2006. Hur heligt är det heliga?

Den frågan kommer nästan med automatik nu när det blivit så mycket bråk i den muslimska världen efter karikatyrteckningarna av profeten Muhammed i danska Jyllandsposten. Tydligen var det själva avbildningen som var det stora brottet. Vad det fanns för text i samband med teckningarna har jag inte fått någon uppfattning om.

Visst kan man tänka sig, att är man själv inte van vid att avbilda sina profeter över huvud taget. Så känns det givetvis jobbigt när man avbildar Muhammed, som är den allra heligaste. När det då inte heller är några snälla teckningar.

Mest handlar det förstås om att vi i de olika världarna inte förstår varandra, för att vi lever så olika. Här i västvärlden har vi ju avreligioniserat(om man nu kan använda ett sånt ord) oss väldigt mycket. Det är inte heller så att kyrkan här har någon makt längre.

Men om du nu för en liten tid sen såg på Jan Guillous Häxornas tid, så förstod du vilken makt kyrkan och prästen hade här på 1600-talet ute i församlingarna. Hur lätt det var att elda upp allmänheten, och hur lätt det var att få folk att tro !!?? på fantasierna.

Man känner nästan att den här händelsen med teckningarna blev just den tändsticka som många muslimer på något sätt väntat på. Att det redan fanns så mycket som låg uppdämt, och bara väntade på att något skulle öppna porten.

Men vad består då allt det här av, det som bara behövde några Muhammedteckningar för att utveckla sig till en så stor lavin.

Det känns nästan självklart att det till dels beror på ett väst-hat. Men förmodligen är det ännu mer för att det finns så många muslimer, som på ett odefinierbart sätt är otillfredsställda med sina livsvillkor.

Precis som på andra ställen på jorden är de också väldigt många individer idag. Och visst är det så, att i ett samhälle där inte alla har arbete eller känner sig behövda - där kan vad som helst bli en anledning till överreaktioner.

De i sammanhanget som jag funderar över är imamerna. Vad jag förstår har de nu under flera månader åkt runt och agiterat och eldat upp sig själv, och andra. (Var ju inte igår som bilderna var införda). Gör de verkligen detta för sin religiösa övertygelses skull???

För vad är då religiös övertygelse?? Är det att vara så fanatiskt insnöad i det man själv fått för sig är rätt, att man måste slå ner på alla som har annan tro.

Man funderar ju över vad en sån fanatism har sin rot i. Man kan filosofera över många orsaker, men när man vänt på dem ett par gånger, är det rädsla som utkristalliserar sig.

Rädslan för att det kan finnas annat som är lika rätt och riktigt som det man själv bestämt sig för - eller bara kopierat från omgivningen.

Hela det stora traumat att det helt enkelt finns alternativ. För visst är det så, att vi alla längst inne längtar efter att det var så, att det bara fanns en enda sanning. Som man helt utan ansträngning, och utan att behöva ta ställning, bara kunde få vila i.

Nu ska jag inte publicera någon Muhammedteckning, även om det kanske resulterat i många besökare till min hemsida.

I stället väljer jag en bild som man kan drömma sig bort i en sån här kall och blåsig dag. Och som du kan ha på skärmen medan du filosoferar över ovanstående.

Väl mött.

Ingrid

1. februari 2006. Vem tillhör resurserna?

Råkade precis höra lite energidebatt på radion, och upptäckte då att hela resonemanget gick ut på att producera så mycket elkraft som möjligt. Då tänkte jag, att är det så att de flesta inte räknar med att vi ska existera här på jorden så mycket längre till??

Kanske är det verkligen så, att vi bara har en pytteliten stund kvar här, och därför blivit programmerade för att jobba på så fanatiskt??

Annars kunde man ju tänkt sig att vi skulle spara ....., om nu någon händelsevis fortfarande känner till det ordet. Men det är en otroligt helig ko det här, att vi absolut inte ska ha några tankar på att dra ner på någon form av konsumtion. Eller ifrågasätta något av vårt överflöd.

Någon uttalade, att om vi nu här inte säkert visste att vi skulle ha tillgång till hur mycket energi som helst, så var det osäkert om man kunde ha industrier igång här hemma. (Han nämnde inget om all den verksamhet vi redan har utomlands p.g.a. att det fortfarande går att hitta så otroligt billig arbetskraft ute i världen).

Kanske är jag en förtappad bakåtsträvare som tycker att vi kunde prioritera att få njuta av allt det fina vi har här några århundraden eller t.o.m. årtusenden till. Känns inte som det är möjligt med den takt vi har idag.

Å andra sidan får man ju intrycket av att alla (de flesta) vill leva så länge som möjligt. Bara det tycker jag då hade varit en anledning till att skapa en mer harmonisk miljö. Fast man ser förmodligen ändå bara till sin egen levnad, som man hur man än förlänger den, ändå är ganska begränsad. Barn och barnsbarns överlevnad (efter egen död) tar man inte med i beräkningen. Och egen eventuell återfödelse diskuterar vi överhuvud tagit inte, så allt blir starkt tidsbegränsat.

Själv tycker jag det är en väldigt intressant fråga hur vårt liv på jorden ska fortsätta att utveckla sig. Vi har ju möjligheter att uppleva lycka genom våra kroppar. Vakna på morgonen, och känna livslusten. Gå ut och njuta av sol, träd, blommor.

Eller av att vandra runt i ett stilla regn. Eller, om vädrets makter är alltför barska, kura med en god bok i soffan, eller själv måla något vackert.Jag tror ju att vi är här på jorden för att fullborda en process, att vi som människor ska få full förståelse för universums kemligheter. Förstå allt om matematik, om uppkomsten av liv o.s.v. o.s.v.

Det är här jag tänker att tiden kanske verkligen är begränsad, p.g.a. något helt utanför vår kontroll.

Men tänker jag lite längre till känns det mer som om det är vi själva som begränsar. Genom att vilja ha allt här och nu.

Inget med att, när vi nu har en så härlig värld, att vi skulle kunna suga längre på den karamellen.

Jovisst vet jag, att vi alla ni finns, som jobbar för utrotningshotade djurs fortlevnad. Alla ni som på olika sätt jobbar för att skapa ett mer ekologisk hållbart samhälle. Jag är lycklig för att alla ni finns, och glat varje gång jag möter någon av er.

Men det känns ändå som om krafterna som jobbar för att vi ska göra snabba vinster är större. Åtminstone går de fram utan hänsynstagande. Allt för att nå stora, snabba, ekonomiska vinster.

Ändå vet ju alla att pengar endast är till för att fördela resursserna. Till för att de som uppnått olika sorters maktposition ska kunna bestämma vem som ska få vara med.

Alla vet vi också, att den dag jorden är skövlad och inget friskt vatten finns, då jälper inte pengarna.

Det är stora frågor. Orkar man inte riktigt härbergera dem kan man gå ut och se hur världen ser ut är och nu.

T.o.m. här nere i söder har vi haft snö i stort sett hela januari.

Väl mött.

Ingrid

17.januari 2006. Att blicka framåt.

Så har vi tagit de första trevande stegen in i det nya året. Lite högtidligt är det att dra upp de allra första riktlinjerna.

Man kan lätt föreställa sig det nya året som ett helt blankt vitt papper. Eller som en målarduk, där man ska sätta dit de allra första penseldragen.

Vi vet ju alla att Livet är inte alltid bara Yes. Yes. Yes! Ofta kostar det på att se framåt. Kanske är det så mycket tungt att dra runt i vardagen, att framtiden blir något väldigt diffust.

Visst ska vi leva i vardagen. Det är där vi befinner oss, och egentligen det enda vi riktigt kan överblicka. Men lite mer balans i våra liv får vi allt genom att ha en vision om framtiden.

Annars är det lätt till, att den dag när vi inser att vi blir tvungna att göra en summering av våra liv. När vi plötsligt inser att livet inte är evigt, att vi då tänker: Oj, var livet bara detta ......??

Så viktigt, viktigt tycker jag det är att ha en VISION framför sig. Att du, som du ser på bilden här nedan hela tiden är med och aktivt skapar din Framtid. Lite extra tycker jag att man har tid de här kalla och mörka januaridagarna, att syssla med dessa tankarna.

Samtidigt som vi, när vi gjorde bokslut för det gamla året, kanske lyckats göra oss av med sådant vi inte ville ha med in i det nya? Och på så sätt skapat utrymme till det nya, friska.

För vissa är det väldigt lätt att satsa framåt. Så är det när man har en grundtrygghet i sitt liv. För andra kostar det på så otroligt mycket mer. Om du t.ex. inte blev bekräftad som barn. Då får du börja med små, små steg, och samtidigt stärka plattformen under fötterna.

Men visst är det så, att så länge vi har hopp om framtiden, så blickar vi också framåt.

Kanske kan du få ut lite av att studera trädet nedan.

Du ser att du får näring av det som du redan upplevt. Även sådant som från början var jobbiga upplevelser, kan efterhand förändras till näringsrik mylla.

Vidare ser du hur du hela tiden påverkas av de människor och sysselsättningar du omger dig med. Så förstås hela tiden viktigt att göra medvetna val.

Har du svårt att finna Din vision , eller att hålla den klar framför dig, kan det vara en god anledning till att beställa en tid.

Väl mött.

Ingrid