Aktuella Reflektioner 2005

31.december 2005 Om julen.

Jo, jag gillar julen i stort. Eftersom jag är vuxen gör jag precis som jag vill med julen, så det vore förmätet att klaga.

Jag har inte heller några traumatiska jular att blicka tillbaka på. Tvärtom är min barndoms jular som vackra pärlor på ett halsband. Just julafton var en så speciell dag, att den urskilde sig från alla andra dagar. Alla rutiner - utom att sköta djuren - försvann den dagen.

Än idag kan jag exakt gå in i känslan som infann sig när julgranen bars in på förmiddagen, och jag och min bror klädde den. Så var vidare hela dagen en fest, med sina alldeles egna rutiner. Alltihop kulminerade med kvällens julklappsutdelning.

Min jul idag har inte längre någon koppling till religionsutövning. Visst förmedlade mina föräldrar till mig att det fanns en Gud. Men den Guden fanns inte mer i kyrkan än på andra ställen, inte heller fanns han mer för att det var juletid. Jag minns när jag var riktigt liten att min mor ibland läste något julevangelium i samband med att vi tände adventsljusen, men det försvann någonstans på vägen.

I kristendomen är ju julen till för att fira Jesus födelse. Något fel i att göra det kan jag inte se, men jag har inte något behov av det. Annars är Jesus absolut den i Bibeln som betyder mest för mig.

Men mångas tolkning av honom har gjort mig besviken. T.ex. att han dog för våra synder ...?? Det kan jag inte få ihop. Istället ser jag det som om hans förhoppning var, att vi också skulle vara sanna och äkta rakt igenom. Att inte vi heller skulle vika undan för det vi tror på, utan stå upp för det ända fram.

Tillbaks till årets julafton. På ett sätt var den väldigt lik min barndoms julaftnar, men också olik. Olikheten bestod i att vi var fler, två familjeer sammanslagna hemma hos barnbarnet. Riktigt hög mysfaktor hade vi. En annan olikhet var överflödet. Eftersom vi alla var duktiga knytkalasdeltagare, blev matutbudet väldigt rikligt. Likaså blev barnens julklappshög under granen försvarlig.

Så det gick inte riktigt att hålla dem borta. All världens barn - de hungriga, sjuka, föräldralösa, övergivna, utlämnade. Storögt tittade de på alla julklappar, deras magar knorrade när de såg de dignande faten. Men de nådde inte riktigt fram. Vår fest var inte ämnad för dem.

Kanske såg inte de andra dem. I alla fall nämde vi inte dem. Inte jag heller.

Så kommer förstås frågan om jag ifrågasätter mitt julaftonsfirande. Det gör jag, men ändå vill jag ha kvar alla ingredienserna.

Jag, som annars inte precis lever något medelsvensson-liv, hoppar plötsligt in i det allra mest medelsvenska.

Jag älskar hela min familj. Mina barn som är så väldigt olika, men alla så fina, fina, fina! Så faktiskt gör jag med glädje min roll i julens skådespeleri. Året har tillräckligt många andra dagar där vi alla gör våra egna saker.

Något som är väldigt centralt för mig i julens koncept är granen. Redan när jag var liten satt jag och tittade på granen. Ljusen suddade ut sig och öppnade upp för drömmar och fantasier.

Granen är en röd (eller grön och röd) tråd, som löper genom hela mitt liv. Min gran idag är inte identisk med barndomens, men förvillande lik. Ljusen behöver inte sudda ut sig särskilt mycket förrän alla granar blir ett. Tid och ålder är inte viktigt längre, jag bara är. Alla drömmar vävs samman i ett enda stort mönster, där Kärleken är det absolut viktigaste. Med mina gärningar vill jag vara ett inslag i den väven. Kanske vill du också?

Väl mött.

Ingrid

19. december 2005 Vad ger en behandling?

En som var på behandling här om dagen sade plötsligt att han kände sig nyfiken på hur andra upplever en behandling hos mig, och vad de får ut av det. Då kunde jag bara hålla med om att det är en mycket intressant frågeställning.

Jag brukar säga. att om någon stod här utanför och intervjuvade tio olika människor som kom ut härifrån, så skulle förmodligen de tio berättelserna om vad de upplevt bli så olika, att man inte riktigt skulle tro att de varit på samma ställe.

För det är ju så, att om du kommer hit, så är det just din smärta vi berör. Just dina livslögner vi så försiktigt börjar ifrågasätta. Det är alltså så att mina behandlingar är inte någon vanlig muskelmassage, utan berör betydligt djupare. D.v.s. om du vill.

Faktiskt är det så, att jag inte kan - eller vill - föra upp de känslor i dagen, som du (ditt undermedvetna), inte är mogen för, eller beredd på.

Första behandlingen handlar det ju mycket om att vi ska lära känna varandra. Bara det att klä av sig hos en vilt främmande människa är förstås lite jobbigt. Efterhand som du blir tryggare och tryggare kan det ske mer och mer under behandlingen.

Det är verkligen också väldigt olika vad man vill ha ut av en behandling.

Någon är väl i fas med sitt liv, kommer hit glad i hågen och kastar upp sig på bänken. I det fallet är det ingen smärta som ligger och pressar på, utan behandlingen blir ren avkoppling och njutning. Om du intervjuade just honom eller henne skulle du få höra att här inne möter man någon som kan trolla med din kropp.

Så kommer den som har fibromyalgi eller någon annan typ av värk. Här ligger mycket smärta redan uppe i dagen, och säkert är en hel del av det som ligger djupare också färgat av smärta. Så när denna personen kommer ut blir det ingen berättelse om rosenmoln. (Får förstås tillägga att i det här fallet jobbar jag inte bara med behandling.)

Sen kommer kanske den som går och ältar något inom sig. Det kan vara att behöva göra ett val, ta ställning till något. Eller att man blivit orättvist behandlad.

När denna personen under behandlingen uttalar sina problem högt, så upptäcker han eller hon plötsligt att lösningen egentligen var ganska enkel. Vid denna intervju skulle du få höra att hit går man om man behöver få struktur på sig själv och sitt liv.

Så genom de här exempler förstår du nog att det är dina individuella upplevelser det handlar om. Det är din alldeles egen historia med all smärta och gläde som vi berör. Då förstår du vidare hur olika berättelserna skulle bli vid de tänkta intervjuerna.

Om du fortsätter att komma hit på behandling, är det inte särskilt ovanligt att man når ner till barndomsupplevelser. De flesta av oss har ju rätt mycket lycka med oss, men vissa smärtsamma kränkningar har vi alla. Och en del av oss har mycket smärta och kränkningar.

Mitt mål när jag jobbar är inte att dröja kvar vid det barn du en gång var. Utan att utifrån det barn du var förlösa din vuxna identitet. Detta är förstås väldigt personligt, så egentligen finns inte ens två identiska berättelser.

Är du sugen på din din historia, och din framtid. Då är du välkommen och beställa en tid!

Första bilden här på Aktuella reflektioner visade soluppgången efter en av de kortaste nätterna. här ser du hur himlen idag på morgonen färgats röd för att ge oss en av de kortaste dagarna.

Väl mött.

Ingrid

29. november 2005 Jag tror ....

Först och främst så tror jag att människor genom alla tider - så länge vi varit människor - funderat över hur de stora sammanhangen hänger ihop. Hur mycket det här har varit accepterat har säkert, som så mycket annat, gått upp och ner. Just nu är det ju inget som prioriteras eller uppmuntras. Idag ska du dels tjäna pengar, dels konsumera, så att allt vi byggt upp kan hållas igång. Ändå föreställer jag mig att åtminstone några stycken går med de här tankarna.

Tidigare - och även idag på många håll - är det olika religioner som stoppat kreativa tankar om vår existens. En rädsla för ett friskt, starkt folk, som kunde genomskåda kyrka och ledare, är en rätt given orsak.

Religionsmakarna har utnyttjat massans beov av att ha något att hålla sig till. Och skapat "sanningar", och satt upp stängsel runt människorna, så de inte går ut och växer sig starka i sig själv.

Nu anser jag inte att religion och kyrka bara behöver vara fel, tvärtom måste ju filosoferandet över livet få utrymme. Det är präster och andra ledare som behöver ändra inställning. Först och främst våga tillstå att de inte har sanningen, vidare våga lyssna till församlingsmedlemmarnas tankar.

Vidare är ju kyrkor, gamla som nya, fantastiska lokaler. De borde användas mycket, mycket mer. Sång och musik är ju givet, och meditationssamlingar. Men även skådespel - dans, kanske för att förmedla känslor.

Som jag ser det är kyrkans viktigaste uppgift att stå för kärlek och mänsklighet. Därmed kan alla förbud slopas.

Men vad tror jag nu om de stora frågorna. Jo, jag tror att vi funnits - varit med här redan från början av vårt solsystems skapande. I vilken form vet jag inte, kanske bara som en del av Gudskraften. För nog är allt som finns och lever på vår jord en del av Gud.

Jo, jag tror att vi alla är en del av den intelligens som byggt upp planeterna i solsystemet, som rättat in alla i sina olika banor. Stor matematik krävs förstås för detta, som inte särskilt många enskilda människoväsen i dag behärskar. Men nog är det så med människorna, att vi alla, i den form vi är idag, bara förmår greppa en liten del av helheten. Så vi som inte greppar den övergripande matematiken, kan vara bra på andra saker.

Jag tror vi varit med genom hela utvecklingsfasen, t.ex. när vårt klot var en enda glödande massa. När Mars och Venus kanske inte var så karga och sterila som idag. O.s.v.

Vidare tror jag vi var med och fixade alla tillgångar som finns, t.ex. grus och sten, stenkol, oljekällor. Kanske, kanske om du är den mer jordnära typen, att du kan tänka dig den här insatsen?

Som sagt var vi inte människor då, utan bara en del av den skapande Gudsenergin. Men idag har vi i högsta grad en egen vilja, och i vår fysiska form har vi även möjliget att utföra det vi tänker. Utan tvekan står vi vid en mycket kritisk punkt idag, om vi verkligen är mogna att förvalta vårt pund? Förmodar att Gud har hjärtat i halsgropen ibland. Eller vet han, att vi hans barn, ska klara det???

Precis lika intressant som det är att själv formulera sådana tankar, lika intressant är det att få höra vad du formulerar för tankar!

Kanske vill du sätta dig i en kyrka för att meditera över detta. Eller söker du dig hellre till en miljö som här på bilden.

Väl mött.

Ingrid

17. november 2005 Vem mår bra?

Man läser undersökning på undersökning på undersökning på det här temat, alltså vem som mår bra, vem som kan hantera sitt liv, och vem som blir sjuk, eller vem som står i riskzonen att bli sjuk.Man blir serverad forskningsrapporter från alla möjliga infallsvinklar. Någon tittar på kosten, vissa på bara ett enstaka livsmedel. Andra tittar på individens psykosociala situation, allt utifrån forskarens egen horisont.

Ingen av de här forskningsrapporterna visar på något övergripande svar, var och en är bara en liten tårtbit av verkligheten, ibland pytte-pytte liten. Nu hade ju t.o.m. någon forskat i om man orkade ta till sig alla alla larmrapporter som kommer fram genom forskandet. Det gjorde man alltså inte särskilt mycket längre ..... Och egentligen kan ju varje individ med bara ett litet uns av sunt fornuft räkna ut vad som är bra eller inte.

Om du nu lärt känna mig lite grann, så är jag ju så att jag vill se helheten. Jag vill kunna ge dig något som du har praktisk, funktionell nytta av. Om jag nu ändå ger dig något "onyttigt", så vill jag absolut inte ge dig något torrt, knastrigt som bara flaxar förbi. Då vill jag hellre ge dig något du blir berörd av, och allra helst något som väcker liv i ditt eget känsloliv och aktiverar dina tankar. Får dig att börja ta ansvar för dig själv och ditt liv.

Nåväl, det jag tänkte skriva om i dag, var egentligen en liten enkel sammanställning om vad som kan göra att du mår bra.

Att ha något att hålla sig till, något att tro på. Du som har en personlig tro om livets sammanhang, du har en bra bas. Om du tror att något eller någon hjälper dig på livets stig blir du trygg. Tror du dessutom på din egen kraft blir du inte omkullblåst i första ronden. När man ser hur många som t.ex. söker på ordet horoskop på internet, så förstår man att det finns en väldigt stor törst att finna något att hålla sig till.

Att kunna känna harmoni med de man lever ihop med. En livspartner som ger dig energi är förstås fantastiskt bra. Men en ensamstående, som aktivt valt att leva så, kan också må mycket bra. Hon eller han har ju all möjlighet att söka de vänner och sammanhang som stimulerar. Vare sig vi är sambor eller ensamstående, så är den största energitjuven att vi låter människorna omkring oss utnyttja oss, eller rent av trampa på oss.

Att kunna påverka på jobbet. Om du nu först och främst är lycklig nog att ha ett jobb, så tillbringar du mycket av din vakna tid där. Kan du inte känna där att du blir sedd och hörd och tagen på allvar, så mår du dåligt. Men om din chef litar på dig, ger dig utmaningar och lyssnar tillbaks på dig, så mår du bra. Enkelt, enkelt. Eller?

Att ha en identitet. För de flesta är detta ju faktiskt att kunna säga att man har ett jobb. Många gånger har jag sett skammens rodnad lägga sig runt någon, när han eller hon ska förklara om arbetslöshet, och kanske än värre sjukpensionering. Dock inte alla. För vissa är det kanske så att just den här situationen ger dem möjlighet att hitta sin sanna identitet.

Att inte behöva oroa sig för sin överlevnad. Givetvis, om din energi går åt att oroa dig för om du kan betala dina räkningar. Eller om du ska få ihop till nya vinterkläder till barnen. Då kan du inte må bra. Så en ordnad ekonomi är en förutsättning.

Att äta och leva sunt. Förstås.

Hörde precis på Radio Kristianstad att man i Kristianstad hade behov av många fler kontaktpersoner till psykiskt sjuka. Förmodar man är sådan helt ideellt. Kanske man kunde tänkt sig att samhället gjorde ett så djärvt grepp, att föra över några av forskningsmiljonerna, och ge dem till sådan verksamhet???

Kanske behöver du en sådan här trollskog, på riktigt eller på låtsas. Att då och då återvända till för att rena dina tankar.

Väl mött.

Ingrid

3. november 2005 Att ta ansvar.

Såg nu häromkvällen filmen Ondskan, som är baserad på en roman av Jan Guillou. Huvudpersonen är 16-årige Erik, som blivit relegerad från sitt läroverk p.g.a. ett våldsamt slagsmål. Att Erik har så mycket aggressivitet beror på att han under många år blivit mishandlad av sin styvfar.

Detta är ju ett oerhört grovt svek, att en ung pojke inte får känna sig trygg i den familj där han växer upp. Mammans svek, som är minst lika stort, när hon låter misshandeln fortgå år efter år. Rektorn och lärarna, som trots att de vet vad som försiggår i hemmet, inte gör något annat än relegerar pojken....

Mamman var ändå inte helt handlingsförlamad, utan fixade en plats åt Erik på en internatskola. Detta blev dock närmast ur askan i elden, då här rådde något som kallades kamratuppfostran.

De som gick sista året på gymnasiet "fostrade" de yngre, t.ex. genom att de skulle utföra helt meningslösa sysslor. De använde sig också av mycket grovt fysiskt våld. Allt skedde helt öppet, ingen lärare ingrep någonsin.

Trots att alla kan se att detta är helt förkastligt, kan man tyvärr dra vissa paralleller till dagens grundskola. I alldeles för många klasser är det eleverna som styr.

Ofta, ofta förundras jag över att vi människor har så svårt att upprätthålla den "lagoma" balansen. Bara för att vi avskaffat spöstraff och slag med linjal över fingrarna, behöver vi väl inte tappa greppet helt?

Hörde precis på radion att skadegörelserna på grundskolor i Ängelholm i stort sett upphört sedan man satt upp övervakningskameror. Visst, det är förstås ett sätt att lösa problemet, men om man tänker ett steg längre är det fantastiskt att man ska behöva ta till en sådan opersonlig lösning för att uppnå resultat.

Känns som vi svikit på ett tidigt stadium, när det överhuvudtaget kunde bli aktuellt för barnen att göra åverkan på sin egen skola.

I alla fall har vi inte lyckats få barnen att förstå att vi alla skall hjälpas åt att akta och vårda det vi har. Tyvärr tror jag inte att barnens behov att förstöra plötsligt skulle upphöra med hjälp av övervakningskamerorna. I stället misstänker jag att de flyttar sin förstörelselusta och brottsbenägenhet till andra arenor.

Nu är det förstås inte bara skolan som sviker barnen. Många av dagens skadegörare har det fortfarande hemma, som Erik hade det på sin tid. Men det vanligste sveket är nog att vi helt enkelt inte finns där när barnen behöver oss. Många föräldrar är plötsligt så uppe i sina jobb och andra aktiviteter, att de helt enkelt inte märker att barnen behöver dem. Dagis och fritids i all ära, men det är ju trots allt hemmet som bör vara den tryggaste basen.

Några som ofta blir förlorare är de barn som hela tiden ska skifta boende mellan mamma och pappa. Som barn är det så mycket man ska lära, och fördigheter man ska erövra, så då behöver man sin energi till det, och inte till att hela tiden flytta.

Nu tror jag inte föräldrarna själva är kapabla att lösa den konflikten, utan man får hoppas att någon annan vuxen ser när detta blir för belastande för barnet. Och att den som från samhällets sida ska hjälpa ett sådant barn, verkligen gör det utefter barnets bästa, och inte bara tillfredsställer den förälder den känner mest sympati för. Vidare att hjälparen blir en konkret person, som barnet själv kan kontakta när det känner att det behöver.

När jag föddes var både mina morföräldrar och mina farföräldrar döda. Idag kan jag se att det var en stor brist, att jag inte hade något alternativ till mina föräldrar. Därför försöker jag nu att grundlägga en god kontakt med mitt barnbarn, så att jag förhoppningsvis kan fortsätta att finnas för henne under hennes uppväxt.

Kanske har du också något litet barn, som du finns för och ställer upp för?

Nu har de flesta träden tappat sina löv, men för bara en vecka sen var naturen så här underbart vacker!

Väl mött.

Ingrid

17. oktober 2005 Dags för fattighus.

Eller om du vill kalla det något annat får du gärna det, bara vi kan ordna det.

Jag läste nu i dagstidningen om de hemlösa i Helsingborg. Och jag tycker som så, att om vi ska tala om verkliga skamfläckar på ett samhälle, så är att låta de fattiga driva omkring utan mat och husrum något av det värsta. Vi har då tappat förmågan att fördela, vi dömer ut vissa, och vi ser till att skaffa oss själva egna resurser först. Ibland oproportionerligt stora.

Skall man ha ett fattighus måste man förstås först och främst ha ett hus. Det får vara ett stort hus eller en gård. Jord måste finnas till, en stor trädgård eller lite åkermark. Huset måste ha fungerande värme, ett rejält kök, rinnande varmt och kallt vatten och en tvättmaskin.

För övrigt när det gäller inventarier till huset tänker jag mig att allmänheten står för detta. På så sätt att när vi ska slänga något kontaktar vi först närmsta fattighus för att höra om de har användnig för det. Allt från sängar och andra möbler till kläder, lakan, handdukar, gardiner mm. Husgeråd har de flesta lite för mycket av och även datorer och TV-apparater får vi över ibland.

Vad som framgår i tidningen så är det så att i stort sett allt som görs för de hemlösa görs av frivilliga. Jag är i och för sig för att den enskilda individen ska ta så mycket eget ansvar som möjligt. Men att se till att någon form av bostad finns för alla medborgara måste falla inom det allmännas ramar.

Jag anser att alla som av en eller annan anledning står utan bostad skall kunna få en säng på ett fattighus. Givetvis måste man sköta sig när man är där. Tänker mig att varje hus har sina reglar, och kan inte den behövande följa dessa får han eller hon förstås gå igen.

Någon direkt personal skall inte behövas på fattighusen.

En samordnare bör räcka, annars får förstås de boende utföra alla de uppgifter som finns. Tänker mig att när ett fattighus varit igång ett tag, att det blir självförsörjande så långt det går med grönsaker och rotfrukter. Gärna lite höns, och varför inte en hushållsko.

Bland dem som råkat bli hemlösa finns förstås alla sorters människor. Någon kan snickra, andra kan odla, vissa är bra på att laga mat och städa, någon kan sy, någon förstår det tekniska o.s.v. Så nog skulle det bli ordning på hus och boende. Som det är idag på vissa orter, med ställen där hemlösa bara får vistas under dagen, eller under natten, är förstås helt otillfredsställande.

Nu är det givetvis meningen att de boende så snart som möjligt ska återgå till ett "vanligt" liv med eget boende och jobb. Så knuten till verksamheten måste också finnas någon som hjälper dem att få struktur på sina liv.

Vissa människor är ju dock vad vi förr kallade luffare, och helt ointresserade av ett ordnat liv. De tycker jag kan få fortsätta ströva fritt den varma årstiden, och på vintern bo - och jobba - på ett fattighus.

Kanske är det sådant som ett fantastiskt morgonmoln, som den genuine luffaren njuter av att titta på. Det gör i alla jag, även om jag bara har 12 utomhussteg till jobbet.

Väl mött.

Ingrid

4. oktober 2005 Att vara en iakttagare.

Nu är det i första hand mig själv jag tänker på när jag skriver den här rubriken.

Så länge jag kan minnas har jag tagit in min omvärld, och bildat mig en uppfattning om det jag ser. Min egen uppfattning. När jag var riktigt, riktig liten, runt fyra, berättade jag glatt om det jag såg, och även om mina egna slutsatser. Vid den här tiden kände jag att jag fick full uppskattning för det jag förmedlade.

Men redan vid fem - sex var de vuxna inte längre lika intresserade av min klargörande analys. De vuxna var till största delen mina föräldrar, då mor var hemmafru, och det enda jag deltog i var söndagsskolan.

Så här i efterhand förstår jag, att till stor del berodde motviljan på att jag inte bara uppfattade vad de sade, utan vad de tänkte och kände. Och det var förstås inte populärt att jag satte ord på det, när inte de själv gjorde det. På så sätt blev jag en tyst iakttagare.

När jag sen började skolan kunde det hända att jag hörde min mor säga till någon: att det är tråkigt att Ingrid aldrig berättar något när hon kommer hem ... Vad hon inte förstod var att hon trampat på mitt förtroende.

I det här läget tror jag många stänger av det de intuitivt uppfattar, och helt och hållet flyttar över till världen där vi spelar de roller vi blir tilldelade. Och efter ytterligare ett tag märker man nog inte alltid att det är ett spel.

Jag lärde mig också reglerna och koderna, men stängde aldrig dören till att iaktta - och ifrågasätta. Kan väl säga att jag levt i två världar, och mina medresenärer på livets väg har inte ofta fått del av min inre värld.

T.ex. på sjuksköterskeskolan var jag en typisk iakttagare. Egentligen är jag inte alls någon vårdande person, men många av mina kurskamrater var verkligen det. Och inget tvivel om att de ääälskade att få komma ut på avdelningarna.

Men för mig var det mycket jag ifrågasatte. Jag kunde tycka det var opersonligt, kargt och sterilt med de stora vitmålade salarna. Förutom det vita var det mycket metall, det blev väldigt kallt.

Men det värsta var nog att man inte pratade med patienterna, vare sig om varför de blivit sjuka elller något annat viktigt. Allt sånt resonemang skede över deras huvuden.

Många gånger var kommunikationen mellan personalkategorierna också väldigt dålig. Sjuksköterskorna var ofta mer eller mindre rädda för läkarna, och sjukvårdsbiträdena för avdelningssköterskorna.

Trots det här tvivlade jag nog aldrig riktigt på att jag kommit rätt i mitt yrkesval. Jag har inte heller bara fortsatt att vara en tyst iakttagare. I och med jag slog in på den alternativa vägen, kunde jag börja jobba på det sätt som mitt inre talar om för mig att göra.

Jag är ju inte den som står och skriker på barrikaderna. Kanske jag blivit det om jag inte blivit tystad som barn? Inget att grubbla över idag, nu är jag helt enkelt stolt över att jag gör det jag gör.

Lite trist var det när jag för några år sen var på återträff med mina gamla kurskamrater, när jag kände att en del såg mitt val att jobba alternativt närmast som ett svek. Som om jag var en Judas som svek min mästare och gick till fiendelägret. Men så är det ju ofta när man gör annorlunda saker.

Hör du också till dem som har en iakttagare inneboende? Eller kanske du inte riktigt tänkt så här, men nu blivit lite nyfiken på om det kanske bor en sån i dig? Och hur den i så fall ser på världen.

Små saker finns alltid att iaktta!

Väl mött.

Ingrid

21. september 2005 Skyddad eller oskyddad

Såg för ett tag sen Ciderhusreglarna på TV.

Den här filmen har ju några år på nacken, så jag förmoder en hel del av er har sett den. Skulle inte just du ha sett den , vill jag varmt rekommendera dig att göra det. Den tar nämligen upp de mest basala grundpelarna för empati oss människor emellan. Fast nu dagarna går, så kommer filmen fortfarande upp i mitt medvetande lite då och då. Så lika bra att skriva något om vad den förmedlade.

Handlingen är förlagd till 1940-talet i U.S.A. En stor del utspelar sig på ett barnhem. Men inte bara ett barnhem, utan det var också ett ställe dit mödrar kom för att föda - och lämna - sina barn.

Jag tror det hör till något av det mest vidriga man kan råka ut för som kvinna, att behöva lämna det barn man nyss fött fram. Det strider totalt mot vad naturen tänkt sig.

Det här med att ta hand om de barn vi sätter till världen, har ju genom tiderna inte varit helt enkelt. Kyrkan hade makten, och såg till att de barn som föddes inom äktenskapets ramar var helt okej. Medan de våldtagna kvinnorna, de som utnyttjades av sin husbonde, de som verkligen behövt hjälp, de blev lämnade till sitt öde.

Väldigt trist är det ju att religionen och kyrkan, som väl från början var tänkt att värna om de små och fattiga, istället ofta blev en sammanslutning där de välbeställda höll varandra om ryggen. Åtminstone, om jag fattat Jesus budskap rätt, så stötte han inte bort någon. "Låten barnen komma till mig" har fastnat i mitt medvetande. Jag är också fullständigt övertygad om att Jesus inte gjorde skillnad på "äkta" eller "oäkta" " barn.

Nåväl, läkaren här på barnhemmet hade också en kärlek som räckte till alla barn som kom. Även om hjärtat räckte till hur många barn som helst, så gjorde inte det fysiska utrymmet det. Därför kom adoptivföräldrar dit och valde ut barn åt sig. Smärtan måste ha varit närmast outhärdlig när man kände att barn tvingades följa med föräldrar, som med största säkerhet skulle komma att utnyttja dem .... På ett eller annat sätt.

Inte bara förlossningar skedde på hemmet, utan även aborter utfördes. Detta stred förstås mot lagen, ändå gjorde läkaren det. Man förstod att han sett tillräcklligt många som skadat sig själv, t.ex. med mer eller mindre vassa föremål uppkörda i underlivet. Därmed kunde varken mor eller barn räddas. Så under rådande förhållande var aborter absolut motiverade.

Annars är jag ingen anhängare av aborter. Därtill har jag mött alltför många kvinnor som inte lyckats läka såren (i själen alltså). Kanske är det så att det är svårt att komma vidare med sorgearbetet eftersom det är så uppblandat med skuld. Och kanske också en längtan - efter det som kunde varit.

Jag skulle önska att vi kunde åstadkomma en så öppen kommunikation med våra ungdomar, att åtminstonde inte de blev ofrivilligt gravida. Idag kan vi i alla fall inte skylla på brist på preventivmedel, eller kunskap.

Hösten närmar sig, och förkylningar och andra infektioner kommer mer och mer. Väldigt bra är att ha ett husapotek som täcker de åkommer du och din familj brukar drabbas av. Är du intresserad av det går det bra att beställa en tid.

Visst är det härligt med en regnbåge, som man kan önska sig något av. Här t.o.m. en dubbel.

Väl mött.

Ingrid

13.september 2005 Lika eller olika ?

För ett tag sen hamnade jag i en diskussion om ifall det kunde vara bra med skoluniformer. Min man tyckte det var en bra idé med likadana kläder för alla.

Då behövdes det inte läggas energi på det yttre, utan energin kunde användas till skolarbetet.

Min första tanke var också att det här hörs väldigt bra, kanske kunde det även minska mobbningen. Men ganska snabbt kände jag, att nej ..., jag vill inte sätta alla i samma fålla. Alla olika individualiteter måste få full möjlighet att uttrycka sig.

Bara några dagar senare hörde jag på lokalradion, att det handlades som aldrig förr inför skolstarten. Så tänkte jag igen, skulle nog kanske, valt det andra alternativet med uniform ....

Man intervjuade barn ute på stan, och de var väldigt, väldigt medvetna om vilka kläder de skulle köpa. Men det var inte bara kläder det gällde, lika viktigt var skor, skolväskor och mindre tillbehör som pennor och suddin.

Så uniform skulle nog inte riktigt hjälpa. Tillkommer ju även de lite dyrare grejerna som mobiltelefoner och MP3-spelare, och vilka låter man har i den. Kanske en häftig cykel.

Men vem har egentligen ansvaret för all överkonsumtion? En liten bit av ansvaret måste ju de ha som bjuder ut alla varorna. Men de är väl mest glada att vi köper, så att de kan tjäna pengar. Och om vi köper så måste väl behovet finnas?? Resonerar de (ni) så?

Föräldrarna har givetvis ansvar - för vilka värderingar de ger sina barn. Men lätt är det inte för den delen av föräldrarna, som hamnat i ett köpberoende. Av de 60- och 70-talister som har barn i skolåldern idag, finns ju en del som fastnat i den fällan.

Väldigt snabbt kommer deras barn också att tycka att det är häftigt att hela tiden handla nya grejer.

Så har vi de föräldrar som egentligen inte vill köpa allt som barnen tjatar om, men inte klarar att stå emot. Tror kanske att deras barn slipper mobbas, om de har samma grejer som "alla de andra". Förmodligen i denna föräldragruppen vi hittar flest anhängare till skoluniformen.

Slutligen har vi de starka föräldrarna, de med självförtroende. Som därmed orkar ge sina barn ett annat värde än det som sitter i prylarna. Föräldrar som finns för sina barn, verkligen lever tillsammans med sina barn, och pratar med dem.

Allra, allra mest bekymrad blev jag ändå när jag sen i lokaltidningen läste att samma problem fanns i riksdagen ... Var en insändare som ville ha en gemensam ledamotsdress!!

Från min horisont sett är det helt horribelt, att de vi valt till att fatta de stora besluten i samhället befinner sig på sandlådenivån, eller lägre.Att de överhuvud taget lägger energi på att trakassera varandra ...

Men, men, men - jag tror i alla fall på den dag, när vi alla (även om det dröjer) kan behandla varandra med fullständig respekt. Trots alla olikheter.

Sommaren fortfarande här! Hoppas du också hinner med att vara ute, och ladda batterierna lite till inför hösten som väntar .

Väl mött.

Ingrid

1.september 2005 Egentligen helt otroligt .....

Vi kan så mycket idag. Vi kan prata med varandra fast vi befinner oss på varsin sida av jordklotet, om vi har varsin fungerande telefon förstås. Vi har erövrat datatekniken. Visst är det fantastiskt att så fort jag lagt ut min reflektion på nätet, så kan alla med en internetuppkoppling läsa den!!

Det är så mycket vi klarat av att göra. Inte nog med att vi flyger kors och tvärs runt klotet med flygplan, vi skickar även ut astronauter i rymden. Sen lyckas vi t.o.m. att plocka hem dem igen (i alla fall för det mesta).

Vi åstadkommer fantastiska byggnadsverk. Här har vi t.ex Öresundsbron, och snart (kanske) också en tunnel genom Hallandsåsen.

Vi gör de mest avancerade ingrepp i människokroppen. Det senaste, tror jag , är att skicka in en robot i kroppen, som utför operationer.

Visst är mycket av detta otroligt. Men faktum är att vi erövrat all den kunskap som krävdes för att utföra det! ( Kanske för att Eva en gång i Paradisest inte kunde låta bli attt plocka äpplena från Kunskapets träd?).

Hur som helst med detta, så kvarstår ändå det mest otroliga. Nämligen att vi all kunskap till trots, ändå så ofta misslyckas med att sköta om oss själva!

Vi misslyckas helt med att fördela arbetet mellan oss.

Vi är så många! Visst kunde vi väl delat upp arbetet mellan oss? Så att var och en fick göra det den var bra på och tycker bäst om att göra?? Sen är jag övertygad om, att om var och en själv fick känna efter hur mycket man vill jobba, så skulle alla känna sig mer trygga - och kunna prestera bättre. Men jag vet ju att så enkla lösningar inte kan förekomma.

T.ex. därför att hela det ekonomiska systemet skulle kollapsa.

Vidare misslyckas vi med vad vi ska stoppa i oss. Många äter alldeles för mycket, och en och annan alldeles för lite.

Som tur är kan man ju ändra vanor när som helst, och då är det fantastiskt att se hur en kropp kan tillfriskna! Vissa saker är det dock svårare med, t.ex. tänderna. Om det blivit kariesangrepp i en tand, så går det inte riktigt att hela den tanden igen..

Det är också otroligt att tandvården inte ingår i sjukvården. Inte mycket annat påverkar hälsan så negativt som dålig tandhälsa. Allt från djupa kariesangrepp som leder till rotfyllning, till alla konstiga metaller vi går omkring med, och desutom alla tandköttsinflammationer.

Men varför är det egentligen så svårt att klara det basala i att sköta sin hälsa? Hur man än vänder på det så kommer man fram till frågan: Är det så svårt att vara människa??

Så svårt att känna sig avskild, att man måste ha något att ta till. Vissa håller sig till en religion, några spelar på hästar, andra äter för mycket, eller dricker alkohol, m.m. m.m..

Annars kommer ju den tiden nu när det är tid att plocka äpplen. Kanske plocker du ett äpple från Kunskapets träd på gott och ont, eller så nöjer du dig kanske med ett vanligt Aroma?

Själv tar jag gärna ett som är odlat utan gifter. Även om jag får dela det med en larv.

Väl mött.

Ingrid

22. augusti 2005 Kroppen, tillgång och begränsning.

Nämnde i förra reflektionen att livet till stor del går ut på att nyttja den kropp vi fått. Faktum är t.o.m. att utan kropp blir det inget liv.

Jag vet inte vad du tror, men jag tror att vi existerar redan innan födelsen, eller mellan död och ny födelse. Men då i en annan dimension med en annan frekvens. Som är utan fysisk bindning.

Men för att inträda i livet krävs alltså en kropp. De flesta små nyfödda kroppar är ju fantastiska underverk. Ändå är kroppen i början mest en begränsning, duger mest till att suga i sig näring. Den duger också fantastiskt bra till att fånga upp all den kärlek föräldrarna (förhoppningsvis) öser över dem.

Relativt snabbt erövrar dock barnet kroppen. Jag önskar från djupet av mitt hjärta att alla barn verkligen får leva i miljöer där de får en chans att till fullo nyttja sina kroppar.

Man har ju hört om dagis-förskolor där man t.o.m. tagit bort klätterträdet ....På många liknande sätt skyddar man barnen så långt det bara går. På kort sikt verkar det ju väldigt bra, inga barn som skadar sig. Men när barnen blir tonåringar och vuxna har begränsningen blivit ett faktum.

Helt får vi dock inte förkasta de arrangerade aktiviteterna, gymnastik, idrott, fotboll, simning m.m. Men det som saknas här är barnets egen kreativitet.

Så har vi de barnen som inte låter sig begränsas. T.ex. de som även i sterila stadsmiljöer skaffar sig en skateboard, och åker överallt där det bara är möjligt.

När jag var barn hade jag en tavla över sängen, som föreställde två barn som lekte vid ett brant stup, med en skyddsängel som vakade över dem. Idag är det nog väldigt få som skulle lita till en skyddsängel, men det kändes som mina föräldrar verkligen gjorde det. Det hindrade förstås inte att de undervisade mig om de faror som fanns. På så sätt fick jag en respekt för min utemiljö, t.ex bäcken som var nog så djup på sina ställen. Jag erövrade min kropp, och den blev en tillgång.

Helt fri blev jag dock inte. Allt kunde skyddsängeln inte råda bot på, t.ex min mors rädsla för hästar. Så trots att jag älskade min fars arbetshästar, så blev mitt umgänge med dem tyvärr begränsat. Det här visar ju hur viktigt det är att vi vuxna jobbar med våra rädslor, så vi inte överför dem och begränsar våra barn.

De som verkligen utnyttjar sin kropps tillgånger allra bäst tror jag är naturfolk, som ostört lever i samklang med naturen. Likadant är det med djuren, om de får leva i frihet. En som för tillfället erövrar sin kropp hemma hos oss, är vår lilla nya katt Elin. Med kattlucka i dörren slipper hon begränsningarna.

Här ser du Elin.

Tycker du att din kropp är för mycket begränsning, och för lite tillgång? Då är det en väldigt bra anledning till att beställa en tid.

Väl mött.

Ingrid

9. augusti 2005 Om Identitet.

Läste i lokaltidningen en insändare om kvinnors tatueringar. Var skrivet av en man, och han tyckte det närmast var ett helgerån att skända unga, vackra kvinnokroppar genom att injicera bläck i dem.

Jo, jag kan också tycka att det känns ..... tragiskt, när något ungt, oförstört, man kan nästan säga perfekt, inte längre får vara så. Men å andra sidan går ju hela livet ut på, att på olika sätt, använda den kropp vi fått.

Jag kommer ihåg en intervju jag en gång hörde med Jonas Gardell, där han sa att den första repan alltid är den värsta. Det är sant, när den väl är där, går det lättare att leva fullt ut. Några repor till då och då gör inte så mycket.

Nåväl, insändaren vill alltså bevara det oförstörda. Hade väl gått om vi bott kvar i Paradiset, där vi inte ens behövde skyla oss med fikonlöv. Men det gör vi inte, vi lever i en värld genomsyrad av olika sorters rädsla, där alla måste hitta en livboj.

Och visst behöver vi våra livbojer, något som stärker identiteten. Tatueringar är ju en stark markering, den ligger under huden och du blir ett med den. Det dröjde förstås inte länge förän insändaren fick svar från en hel hop arga, stolta kvinnor.

Annars finns det många andra saker som stärker identiteten. Rökningen är väl för tillfället mest omdiskuterad. Rökning är onyttigt för kroppen, och absolut inget jag förespråkar. Ändå vågar jag påstå att vissa behöver rökningen. Också för att hålla en rastlöshet i schack. En rastlöshet som annars kunde lett till en mycket värre destruktivitet.

Jag har själv rökt, men behöver det inte nu. Jag har två döttrar, och båda började röka i slutet av högstadiet. Ingen av dem hade hört till de "populära tjejerna", som ju finns i flesta klasser. Men nu fick de plötsligt en identitet i rökarna.

Kanske du tycker att jag, som deras mamma, borde hindrat dem från att röka. Det klarade jag inte, och jag har inte ens dåligt samvete för det, (åtminstone inte nu längre).

I stället är jag stolt över att de kämpar sig framåt i sina liv, även om det är helt ordinära saker de håller på med.

Idag röker bara den yngsta, men båda har var sin tatuering.

Lite mer vardagliga sätt att uttrycka identiteten har vi ju i kläder, smink, frisyrer. Intressant är att se, hur t.ex. någon vägrar gå ut utan rejält med smink, medan nästa bara känner sig utspökad. En känner sig trygg med korta kjolar och urringade tröjor, en annan behöver dölja sig betydligt mer.

Kanske vi en dag kommer tillbaks till Paradiset? När cirkeln, eller åttan, sluter sig. Fram till dess får vi fortsätta att LEVA, med allt vad det innebär av slitage på kropparna.

Under tiden kan vi också fortsätta att njuta av allt det vackra som finns här.

Väl mött.

Ingrid

28. juli 2005 De förstår inte hur dåligt man kan må!

Detta uttalande råkade jag precis höra när jag satte på radion. Den som sade det var en "psyk"patient, som tydligen varit sjuk länge.

I programmet framgick också att de som sitter vak hos självmordsbenägna patienter inte har någon utbildning. Ofta kan det säkert vara bättre med en som har utbildning, men jag tror inte det är där den stora delen av lösningen finns. Viktigare tror jag är att den som sitter där, kan - som rubriken säger - åtminstone vara i närheten av att förstå hur patienten mår.

Inom anonyma alkoholister finns ju de man kallar för nyktra alkoholister till hands för dem som håller på att ta sig ur misbruket. Så de som jag skulle vilja ha till hjälp inom den s.k. psykvården, är de som själv verkligen stått vid randen av någon avgrund. Tyvärr tror jag inte det hjälper att läsa om det...

En präst sa i programmet, att som han såg det, var det viktigaste att vara närvarande i deras utsatthet. Tillsammans med de som själv varit sjuka, är det den här sortens människor jag vill ha inom den här vården.

Alltså de som verkligen vågar vara närvarande själv, inte bara fysiskt, utom verkligen är där med sina egna känslor.

Det behöver inte allts vara en präst, även om det givetvis gärna får vara det. Att vara nära en människa i nöd, ser jag nog som en av prästens allra viktigaste uppgifter.

Men eventuell yrkestitel på personen spelar mindre roll.

Idag är det tyvärr inte ens rumsrent att säga att man väljer ett vårdande yrke för att man ser det som sitt kall. Ändå är det just de människorna vi behöver här, de som vågar erkänna att de känner sig kallade!!

Något jag också skulle vilja se en förändring av, är de lokaler som vården bedrivs i. Jag tror på att flytta ut verksamheter till gårdar på landet. Små enheter med 10-20 patienter på varje gård.

Gårdarna skulle sköta sig själva, och alla patienter delta i sysslorna. Så långt som möjligt odla sina egna grönsaker.

Så skulle jag vilja ha olika inriktningar på gårdarna. Allt från olika inriktningar med djur, till skapande som måleri, slöjd, vävning m.m. till mer studie- och datainriktade gårdar. O.s.v..

För dyrt säger du!? Givetvis kostsamt i början, men jag tror att "vinsten" snabbt skulle visa sig.

Alla vill förstås inte bo på landet alltid. Men jag är övertygad om att alla behöver komma ut i naturen.

Väl mött.

Ingrid

21.juli 2005 Vad stoppar vi egentligen i oss.....!

I helgen hade vi besök från Danmark, min mans bror och svägerska. De tillhör dem som på sommaren kuskar runt med sin segelbåt, så vi hämtade upp dem i Skäldervikens småbåtshamn.

Många tror kanske, att ska man bjuda danskar på mat, så är det massor med fett fläsk som gäller. Det stämmer i alla fall inte in på våra släktningar. Inte heller dränker de sina sorger i öl eller gammeldansk.

Men faktiskt tänkte jag skriva lite om mat idag.

När man är ute och handlar kan man ju inte undgå att se vad andra har i sina korgar och vagnar. Sen ska jag inte sticka under stol med att jag tycker det är intressant också!

Förra veckan såg jag en kundvagn med flera sirapslimpor, och rätt mycket läsk. Det bästa där var nog en liter filmjölk.

Bröd, speciellt det vita, som limpor och franskbröd, är ju väldigt syrabildande. Det ligger också kvar och jäser i tarmarna, och hindrar därmed upptag av sådant som är lite nyttigare.

Tillsammans med det vita mjölet är det vita sockret en av våra värsta fiender. Läste just idag om att i färdigfoder för hästar finns också tillsatt socker ...

Så nu blir även hästarna feta och får hål i tänderna, plus att de lättare får inflammationer.

Faktum är att hästarna mår bäst av gräs och hö eller ensilage, och vi människor mår också bäst på det som kommer från växtriket.

Men så tillkommer en annan aspekt, och det är att vi borde hitta ett ekologisk hållbart jordbruk.

Idag göder vi grödorna, och det leder också till en försurning. Precis som vi växer det vi odlar för snabbt, och hinner inte med att ta upp mineraler och näringsämnen värda namnet.

Så tyvärr blir det så, att även om vi nu äter de här grönsakarna, som skulle vara nyttiga och ge oss det vi behöver, så gör de inte det eftersom de är övergödda.

Att vi inte borde ha giftrester i födoämnana tycker i alla fall jag är en självklarhet.

Som sammanfattning kanske vi kan komma överens om att det gäller att äta ren mat från växtriket. Utan alltför krångliga tillagningsmetoder.

Tänk bara på att inte skaffa dig fanatiska regler för din kosthållning!

Är du sugen på att förändra din kost, så kan det vara en god anledning till att beställa en tid.

Ett eget litet trädgårdsland tycker jag är härligt för både kroppen och själen.

Väl mött.

Ingrid

12. juli 2005

Om samhället och världen.

Så har då västvärlden åter drabbats av ett bombdåd.

Att det nu skedde i London under pågående G-8 möte i Skottland känns ju inte som en slump.

I så fall kan man tänka sig att förövarna egentligen ville kommit åt västs mäktigaste män. När de nu förskansar sig alltför väl - så får ju oskyldiga sätta livet till. Visst hade det varit trevligare med fredliga demonstrationer. Men det förekommer ju hela tiden, och alla vet hur mycket, eller rättare sagt lite, det ger effekt.

Men, visst sitter de stora maktutövarna i en knepig sits. De har nämt ut sig själv till att stå för det - som hela världen borde stå för ....? Det förekommer inte särskilt mycket ödmjukt inlyssnande av vad andra delar av mänskligheten har för värderingar och önskningar.

De säger att de - med alla medel, vapen inberäknat, ska bekämpa terrorismen. Men som jag ser det ger de den näring istället. Våld föder alltid våld, och maktutövande föder alltid opposition.

Men åter till bombdådet, så vet vi inte säkert om någon stor terroriströrelse står bakom. Många människor, även här mitt bland oss, känner total vanmakt i dem situation de hamnat. Så till den grad att det säkert kan utlösa vansinnesdåd.

På den nivån som de högsta själv gett sig rätt till att leva på - kan ju inte hela menigheten leva på. Så mycket tillgånger finns helt enkelt in på vårt jordklot. Som i alla pyramidspel måste massan skjuta till för att toppen ska få.

Så inte är det underligt om någon, eller några, i den stora massan försöker störa maktutövandet.

Att ha kntroll på underordnade och omvärlden är ju inget nytt bland världens ledare. Oräkneliga är de människor som gått, och fortfarande går, i döden på grund av sin ledares nycker.

Jag ser fram mot den dag då vi alla tillåter varandra att leva på samma nivå. När inte någon enda "för säkerhets skull" vill ha mer än sin granne, eller på ett annat sätt ha kontroll på honom.

Känns ju som en utopi, men är det inte den dagen v i alla borde sträva mot??

Medan du funderar över förhållande i världen, kanske du skulle söka dig en riktigt lugn miljö, som t.ex. jag fångat på bild här för ett par kvällar sen.

Väl mött.

Ingrid

Att vara barn. 5.juli 2005

I helgen tog jag och min man hand om vårt lilla barnbarn. Eftersom hon är bröstbarn har det dröjt tills hon nu blivit året, innan det blev aktuellt med dygnet runt passning.

Det är mycket tankar samvaron med barnen väcker upp. Betydligt mer nu som mormor, än när man hade de egna runt benen jämt.

Så har jag ju börjat fundera mer om sammanhangen. När de egna kom var jag väldigt koncentrerad på att ta hand om dem. Som mormor fascineras jag över undret.

Eftersom jag tror att vi fortsätter att existera efter döden, så tror jag förstås att vi existerat även före födelsen. Det skulle innebära att dotterdottern valt att komma till vår familj.

Kanske för att hon levat med en eller flera av oss tidigare, och det karmiskt finns något att jobba vidare med?

Eller kommer hon här för att hon här kan finna en optimal miljö för det hon vill göra i det här livet?

Eller landade hon här av en ren slump? Men nej, det tror jar inte.

Förstås har jag kikat på hennes horoskop. Enligt det kommer hon att få ett händelserikt liv, med mycket hon vill göra och pröva på. Det blir inte bara de enkla läxorna, men så är väl inte livet heller tänkt.

Något jag också tänker på på temat barn, är vilket stort ansvar vi vuxna har gentemot barnen. De minsta har ju inte ens någon möjlighet att springa och kalla på hjälp om vi är dumma mot dem. Det kan däremot de lite större barnen, men de gör det så gott som aldrig. De är ju i underläge, och de är rädda för bestraffning. Och oftast är barnet i beroendeställning till den som kränker det, vanligen är det ju en förälder eller annan närstående. Barnen vet inte heller riktigt att det är en skändande handling.

Nog ser man i alla fall fram mot den dagen, när vår civilisation kommit så långt, att vi alla som finns här orkar och förmår att visa barnen fullstän dig respekt!

Sommar och sol idag också. Hoppas du också får möjlighet att komma ut i naturen, eller att du åtminstone får sol och frisk luft.

Kanske känns det inte som du är riktigt glad över din kropp nu när du sätter mindre kläder på den?

Då kan du alltid komma hit med den och låta den få en behandling!

Väl mött.

Ingrid.